Go boy, go!


Avvikande beteende?

Går det att vara man och feminist? Det är en fråga som i årtionden stötts och blötts i kvinnorörelsen och bland deras manliga stödtrupper. Svaret har lyckligtvis oftast besvarats med ett ja men med rimliga förbehåll om att kvinnornas frigörelse ändå huvudsakligen måste vara kvinnornas eget verk.

Mediernas rapporteringar kring den feministiskt profilerade länspolischef som nu misstänks för grova sexualbrott har aktualiserat frågan. På debattsajten Newsmill skriver exempelvis författaren Pär Ström att manliga feminister bara är opportunister vars övertygelser är fejk och egentligen handlar om att skaffa egna fördelar.

Bloggvärldens alla antifeminister hejar förstås ivrigt på.

Som om det inte vore illa nog så pekar Expressens Natalia Kazmierska på hur vissa kvinnliga feministerns inlägg i den här debatten tråkigt nog fungerar som indirekt stöd till Pär Ström och hans gelikars uppsåt att misstänkliggöra de manliga stödtrupperna. I spalten brevdvid Pär Ströms på Newsmill ”härjar forskaren Eva Lundgren med teorier om att jämställda snubbar egentligen har 'glapp' i skallen och ägnar sig åt att hata kvinnor, porrsurfa och att sexutnyttja barn på söndagarna”.

Jo, det här blir lite problematiskt. När Roks ordförande Angela Beausang exempelvis skriver i Aftonbladet att det ”bubblar ett dolt kvinnoförakt bland män med höga positioner” så gör hon förstås bara sin plikt som god opinionsbildare. Men de mest hårdföra antifeministerna skruvar till resonemanget eftersom mannen med den höga positionen i det här fallet ju som sagt är känd för sitt jämställdhetsarbete. I deras bisarra värld orsakar mäns feminism, denna ”avvikande läggning” att ”bekämpa det egna könet”, inte bara orättvisa framgångsrika karriärer utan också våldtäkter.

Även bland mainstreamtyckare ser man tendenser till att, som Kazmierska träffande beskriver det, den jämställde mannen nu görs till ett freak. Som Aftonbladets kolumnist Johanne Hildebrandt som skriver att hon numera har en ”djup skepsis mot goda, felfria pk-människor”. Bättre med en ärlig kvinnohatare liksom.

Det är ett tragiskt resonemang.

Manliga feminister har alltid varit ifrågasatta, även internt av den egna rörelsen. Övertygelsen har mycket sällan varit en karriärfjäder, vare sig i någon fin hatt eller enklare keps. En framgångsrik länspolischef eller två utgör bara regelns bekräftande undantag. Det är visserligen skillnad mellan kvinnorörelsens sunda skepticism mot att män får allt för stort inflytande och antifeministernas försök till splittring genom spekulativa misstänkliggöranden. Men jag tror ändå tiden är inne för oss i de traditionellt tystlåtna stödtrupperna att räta på ryggarna och höja våra röster:

Vi är män och feminister och nu tar vi ingen mer skit!