Arkiv

Vad är det för fel på att vara svensk?


Inte så vanlig i Stockholms innerstad?

De antirasistiska ansträngningarna till trots sätter nu Sverigedemokraterna rekord efter rekord i opinionsundersökningarna. Jag tror att en orsak är de etablerade opinionsbildarnas ensidiga fokusering  på Sverigedemokraternas främlingsfientlighet. Att de, eller vi, blundar för partiets ”positiva” budskap vilken delas av en inte obetydlig del av väljarkåren.

”Vad är det för fel på att vara svensk?”. Så kort och kärnfullt tror jag man kan formulera den kritiska fråga breda folklager ställer sig. En fråga det etablerade Sverige inte vill ta i med tång.

Avsaknaden av denna debatt har gjort att nationalistiska krafter friktionsfritt kunnat definiera sig själva som de enda sanna förkämparna för ”svenskheten”, för svensk kultur och svenska traditioner. Men det är skillnad på att fira jul eller påsk på traditionellt svenskt vis och svära trohetseder till den blågula fanan. Det är skillnad på att vara stolt nationalist och stolt midsommarfirare.

Nationalism är hyllandet av unkna etnocentriska föreställningar om den egna kulturens överlägsenhet. Historiskt ett effektivt medel för överheten att ena samhällsklasserna mot en påstådd gemensam fiende. Nationalismen är till sin natur antidemokratisk. Bror till rasismen och kusin till fascismen. Det är detta vi antirasister bör tala om.

Men det gör vi inte. Eller. Vi tydliggör i alla fall inte skillnaden mellan svensk kultur och svenska traditioner och nationalism.

Istället för en folklig antinationalism finns istället en kokett omvänd nationalism hos stora delar av etablissemanget. De som Herman Lindquist kallar ”svenskförnekarna”.  Ni vet. Folk som av grumligt principella och förment antinationalistiska skäl anser att i stort sett allt som upplevs som svenskt är töntigt.  Som använder uttryck som att en person är ”härligt osvensk” och som tycker att folkdräkter är ungefär det mest pinsamma som finns.

I sin kolumn i Aftonbladet beskrev Lindquist häromdagen ”svenskförnekarna” som en arrogant pk-elit av vänsterister och socialliberaler vilka pekar ”finger åt den överväldigande majoritet av svenska folket som är född och uppväxt i Sverige, som har svenska som modersmål, som har en hemkommun i ett landskap där de hör hemma.”

Även om det bär mig emot att erkänna så tror jag Herman Lindquist här är något väsentligt på spåren. Att många så kallade vanliga medborgare känner sig förolämpade av att de inte tillåts vara stolta över sina egna kulturella uttryck.

Men till skillnad från Lindquist tycker jag inte det är en fråga om små gradskillnader. I min värld är det ett mycket långt steg från att erkänna svensk kultur till patriotism. Tvärtom är det just den sammanblandningen som är förödande och som ger ett, om inte heltäckande så i alla fall viktigt, svar på varför Sverigedemokraterna vinner framgångar. För inget tyder på att rasismen nu sprider sig som en löpeld genom folklagren. Däremot rider Sd på en orolig, måhända för de intellektuella en chimär, frågeställning hos många: ”Vad är det för fel på att vara svensk?”

Men nej, det är förstås inget fel på att vara svensk. Däremot är det åt h-e att vara nationalist.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.