Arkiv

När tredje statsmakten slickar uppåt


Programledarna för TV 3:s Tutti frutti för 15 år sen

Det nalkas dubbla prinsessbröllop och svensk media visar upp sina fjäskigaste sidor. Formellt är kungahuset inte mycket mer än en nationell symbol. I praktiken en offentlig makthavare i antidemokratiskt partnerskap med nöjesindustrin, vars underliggande budskap sätter likhetstecken mellan kändisskap och människovärde. 

Erik Gandinis film Videocracy har premiär på fredag och handlar om just detta, fast i en lätt översatt republikansk kontext. Hur den italienska demokratin sakta men säkert eroderat av en mediebransch dominerad av nöjesindustrin men också starkt kopplad till statsmakten. Silvio Berlusconi må vara folkvald men med makt över 90% av tv-utbudet, i ett land där 80% av invånarna har televisionen som första informationskälla.

Premiärminister Berlusconi, eller ”il presidente” som han själv kallar sig, har styrt över italiensk tv under tre decennier. Men den medierevolution han blivit symbol för började långt tidigare. Gandini spårar den till tidig svartvit tutt-tv. Till ett frågesportprogram med striptease där tittarnas inringda rätta svar fick studions ”hemmafru” att avlägsna plagg efter plagg, samt den italienska befolkningen att stanna uppe sent framför dumburken. Ett ganska oskyldigt program med dagens mått mätt.

Att få synas i tv, om så under förnedrande omständigheter, är ju idag mångas högsta önskan. För unga italienska kvinnor ligger hoppet i att bli en Velina, en av dessa stumma tv-värdinnor som lättklädda dansar runt programledaren i tv-showerna. Ofta ett karriärssteg närmare den stora drömmen – att bli fru åt någon kändis, där fotbollsproffsen förstås står högt i rang. Eller varför inte jämställdhetsminister? Berlusconis nuvarande, Mara Carfagna, gick direkt in i regeringen från att vara en Velina.

Ungdomar med drömmar om kändisskap, paparazzi, pengakåta agenter etc. Ja, i viss mån också Berlusconi själv. Alla är de förstås bara brickor i denna medierevolution som trots allt har sin grund i något så enkelt som allas vår åstundan efter lite skoj, att fly den grå vardagen ett ögonblick eller två.

Men för demokratin innebär utvecklingen ett dubbelbottnat problem. Den maktkritiska journalistiken åsidosätts när staten och kapitalets intressen sammanfaller. Italien rankas av Journalister utan gränser som det land i västvärlden som har minst pressfrihet.

Kändiskulturen för också med sig en auktoritär människosyn som slår igenom i hela samhället. Det är ingen slump att Lele Mora, landets mäktigaste tv-agent och Berlusconis samarbetspartner, i Videocracy stolt visar upp de propagandafilmer om Mussolini han har nedladdade i sin mobiltelefon.

Måhända är de svenska republikanernas viktigaste argument för avskaffandet av monarkin att offentliga ämbeten självklart inte ska ärvas, att det är ovärdigt en demokrati. En radikal syn på individens frihet ger dock djupare bevekelsegrunder. Vilhelm Moberg skrev att kungadömet ”frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten.”

För en sådan rövslickarkultur krävs dock inga kungar eller prinsessor. Italien har inte haft några sedan 1946. Det räcker med en mediebransch genomsyrad av cynisk kapitalism.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.