Arkiv

Århundradets sista massdemonstration

Trettiåtta graders feber och rethosta. I en skumpig buss från 1960-talet och med 30 timmars resväg i bakhuvudet så upplevs en lindrig förkylning ganska snart som en livshotande åkomma. I alla fall för en ynkling av min kaliber. Några försök till samtal med kamraten på sätet brevid leder till att jag efter ett par timmar också tappar rösten och endast kan viska. Tax free-whiskyn från Danmarksfärjan hjälper föga.

Demonstration 2

Slutmålet Köln når vi kvällen därpå. Vi, ett par hundra svenska syndikalister, möts av jublande kamrater vid tältlägret och vi tvåhundra blir från och med nu vi tusentals. Mörbultad och, tack vare hejarklacksramsorna från de överförfriskade Norbottensgrabbarna längst bak i bussen, med namn på spelare från Luleå hockey ringande i min överhettade hjärna lyckas jag klämma in mig i den skara som fått plats att sova inomhus.

Lördagen den 29 juni. Trettiotusen demonstranter från en rad fackliga och andra gräsrotsorganisationer har slutit upp i finalen för ”Europamarchen”. En internationell kampanj mot arbetslöshet och social utslagning . Just idag får vi närvarande i Köln kanske uppleva den sista riktigt stora manifestationen för solidaritet och rättvisa i vår världsdel under detta århundrande.

Demonstration 3

Eftermiddagssolen denna lördag är så stekande att det är omöjligt att bedömma om febern gett vika eller inte. Jag hinner i alla fall bli ordentligt groggy där i värmen innan vi efter flera timmars försening äntligen börjar marschera. Under ett böljande hav av röd-svarta fanor äntrar jag den flera kilometer långa demonstrationsrutten med hasande steg. En redan i vanliga fall blek och mager man, därtill solskygg, måste i det här tillståndet och vädret se ganska så eländig ut.

Men efter några kvarter börjar kamraterna omkring mig att sjunga Internationalen, givetvis på olika modersmål, och eftersom rösten inte håller för sång så koncentrerar jag mig istället på omgivningen. Inte vet jag om långvarig feber gör en fåfäng men jag låter mig speglas i detta av stolthet vackra kollektiv och tänker att snyggare än jag är just här och nu kommer jag aldrig att bli.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.