Den globala matkrisen förödande för slummen

Och det kommer en dag, då det blir än värre, men då, då komma vi ner från Vita Bergen, från Skinnarviks bergen, från Tyskbagarbergen, och vi komma med stort dån som ett vattenfall … och ni ska få äta potatis så att era magar ska stå som trumskinn.

August Strindbergs version av den revolution som hans förstlingsverk Röda rummet förutspådde skulle komma mullrande från huvudstadens trasproletära höjder. Så blev det ju emellertid inte. Under urbaniseringen gentrifierades Södermalm, där Vita Bergen och Skinnarviksbergen ligger, och numera tillhör en hög andel av de som bor där landets mer välbeställda medborgare. Tyskbagarbergen sprängdes bort och syns bara som pittoreska rester på vissa av Östermalms bakgårdar.

Samtidigt som världens fattiga gäckas av en global matkris har mänsklighetens population nått en historisk vändpunkt. För första gången någonsin var antalet stadsbor ifjol fler än de som bor på landet. Men den inflyttning som nu sker skiljer sig markant från industrialismens. Den fattigdom som Strindberg såg i huvudstaden i sina unga år, och som gled förbi i de stiliserade tablåerna i Peter Birros och Stig Larssons SVT-drama "August" i julas, var trots allt ändå inte huvudregeln.

Mike Davis är stadsvetare och miljöhistoriker vid University of Columbia. I förra veckan sände SVT:s kulturprogram Kobra ett reportage om honom. Till sin bok "Slum – världens storstäder" (Arkiv förlag), som kom ut på svenska ifjol, har Mike Davis studerat utvecklingen sedan mitten av förra århundradet. Idag är inflyttningstakten till städerna en miljon människor i veckan. Sammanlagt bor nu en miljard i världens slumområden. Om 25 år är siffran fördubblad.

Det som verkar vara motsägelsefullt är att storstäderna till skillnad från Strindbergs stockholmska 1870-tal inget mer har att erbjuda än skjul till bostäder och sanitär misär. Det senare skördar dagligen trettio tusen liv och utgör en av världens främsta dödsorsaker. Men städernas expansion idag är inte resultatet av fler arbetstillfällen och högre levnadsstandard utan av dess dystra motsats – av minskade möjligheter att överleva på landsbygden. I städerna och framförallt dess kärnor finns i alla fall hoppet om smulor från de rikas bord. Och enligt Mike Davis är utvecklingen skapad av de senaste årtiondenas globala nyliberala våg.

I början av 80-talet var tredje världen fjättrad vid sina utlandsskulder. Världsbanken och Internationella valutafonden tvingade fram så kallade strukturanpassningsprogram med krav på neddragningar av stöd till inhemsk industri, importtullar och offentlig sektor.  Resultaten blev småjordbrukens död till förmån för storskalighet och exportgrödor och fattiga områden på landsorten fick allt större problem med vattenförsörjning, hälsovård med mera. De senaste åren har dessutom den rika världens jakt på biobränslen intensifierat omställningen av tredje världens egna matproduktion till den globala marknadens behov.

Storstädernas infrastrukturer kan dock inte svälja massflykten från landsorten. Den industriella utvecklingen har stannat. Det finns inte längre något hopp om välmående framtidsstäder liknande de som våra blivande stadsbor till förfäder här i väst kunde hoppas på. I de allt trängre städerna blir de allmänna utrymmena att bygga sina skjul på allt färre. Återstår så soptippar, sankmarker och branter vid städernas utkanter. Ohälsosamma och livsfarliga platser som i våra tider av klimatkatastrofer också är de mest utsatta för jordbävningar, översvämningar och bränder på grund av torka.

De nyliberala ekonomernas medicin är däremot den gamla vanliga – mer privat ägande. För om sluminvånarna nu kan bygga sig ett skjul och hanka sig fram som skoputsande mikroföretagare så skulle deras ekonomiska möjligheter väl öka om de också ägde sin markplätt och sin verksamhet? Som om ett papper intygande formellt ägande vore en magisk besvärjelse vilket i ett slag skulle göra den fattige rik.

Nej effekten blir snarare den motsatta, menar Mike Davis. De försök som gjorts visar att slummen då införlivats med marknaden, priserna stigit och ägandet koncentrerats. De fattiga har således fått ytterligare bördor, som hyror av de skjul de byggt på allmänning.

Under namn som "krig mot brottsligheten" och "krig mot narkotikan" pågår ett socialt krig mot de fattiga. I många länder, som Kina och Indien, har det inneburit storskaliga rensningsaktioner där miljontals sluminvånare fått sina hem jämnade med marken. Ofta utan förvarning.  

I Kobra påpekade Mike Davis att västländernas upplevda hot från terrorgrupper som al-Qaida är ett litet problem jämfört med de religiösa massrörelser som nu gror i den tredje världens slumområden. Miljontals människor sätter nu sitt sista hopp till fundamentalistiska övertygelser – kristen, islamsk eller hinduisk varierar efter plats och kultur förstås.

Visst. Det är lätt att bli skrämd. Att i jämförelse se något närmast sörgårdsidylliskt över dånet som skulle komma från det faluröda Vita Bergen. Men om Strindbergs uteblivna revolution idag är en parentes i ett juldrama med folkkära skådespelare så vet vi ju inget om slumplanetens framtid. Mike Davis vågar trots sin domedagsosande forskning vara försiktigt hoppfull.

För slummen har skapats av reaktionär politik och motståndet kan politiseras progressivt.