Arbetare i ett valsverk. Målning av Adolph Menzel
Arbeit macht frei. En majoritet av de rubriker som Alliansens politik skapar handlar förmodligen om just arbete. Åt alla och envar vägen till frälsning och för hela samhällets vällevnad. Halleluja!
Från den röd-gröna så kallade oppositionen hör vi förvisso lite pliktskyldigt knorr om de hårdare villkoren för de arbetslösa. Men desto tydligare är Sahlin & co i sitt bifall till den allenarådande arbetslinjen. Amen!
För de flesta människor som är någotsånär vid sina sunda vätskor torde arbetet i första hand ge något helt annat än det tungomålstalande lyckorus makthavarna verkar tro på. Arbetet levererar mat på bordet och betalar våra räkningar samt ger oss, på gott och ont, arbetskamrater. Punkt slut.
Att de flesta tycker det är trist att jobba bevisas av enkel matematik och sunt förnuft. Jag ger ett exempel: Många av oss som arbetar och kan försörja oss köper ibland en trisslott. Varför? Jo, det finns en – eller egentligen flera – anledningar och jag syftar förstås på de 50 lakanen i månaden i 25 år som de lyckliga vinnarna får utan att behöva lyfta ett finger. Ja, möjligtvis ett långfinger till chefen dårå.
Visst. Folk utan kneg mår ofta dåligt. Sitter hemma och glor på TV eller knaprar piller och klättrar väggar. Men det beror på att vi inte lärt oss något annat. Hela jävelsamhället är ju ett stort arbetsläger omöjlig att rymma ifrån. Den lilla skaparlusta vi till äventyrs har kvar efter tolv till tjugo års hjärntvätt i barn- och ungdomen har vi svårt att göra något av. Utan arbete blir vi mentalt förlamade.
Men arbetet är bara en vara bland andra. Allt lönearbete är därtill prostitution då försäljningsobjekten är sådana som du och jag, alltså människor. Vi som arbetar säljer ju vår tid mot lön och eftersom min tid är samma sak som mitt liv så är det mitt liv, jag, som bjuds ut på marknaden.
Så vad ska vi då kalla ett samhälle som nu i allt högre grad vill tvinga sina medborgare att arbeta? Slavsamhälle förstås.
Jo, jag tar i och visst finns det grader. Det gamla trälsamhället som fanns här i Norden för cirkus tusen år sedan, eller det slaveri som existerar på andra kontinenter än idag, är förstås jävligare arbetsläger än Sverige anno 2007. Men ändå. Den arbetets masspsykos som sveper över medielandskapet är fullständigt kontraproduktiv för människa och miljö.
Om vi istället betraktar arbetet för vad det är – som löneslaveri vilket arbetarrörelsen också kallade det förr – så blir det också självklart att samhällets övergripande mål inte kan vara att skapa så många jobb, oavsett vilka, som möjligt. Istället borde vi fokusera på hur vi ska dela på de arbeten som trots allt måste uträttas och därefter få mer tid över till viktigare saker i livet.