Arkiv

Att vara Alex Schulman i en tid på tå

"Bloggen är en spegel och jag tittar mig själv i den och konstaterar att jag inte tycker om spegelbilden av mig själv”.

Elakingarnas elaking meddelade i måndags att han släcker sin blogg ”Att vara Alex Schulman”. Bra. Förstås. Men samtidigt kan nedläggningen ses som ett oroande tecken i tiden. En tidsanda på tå.

Terrorism, fanatism, imperialism, rasism. Nyss passerade sexårsdagen av nine eleven och världen brinner fortfarande. Det yttre hotet, verkligt eller påhittat, har i alla tider varit maktens såtaste vän. Få vapen kan lika effektivt sluta led och tysta munnar. Hos oss i väst har demokratins gränser härvid krympt smygande. Mest påtagligt är förstås det som står skrivet i svart på vitt i lagtexter och som möjliggjort 00-talets kontrollsamhälle. Men så har vi också attitydförändringarna hos oss alla.

För det är inte bara Alex Schulman som blivit rädd för att klampa i klaveret, trampa någon på tårna. Tänk dig om vår nuvarande eller förra statsminister skulle jämföra USA:s illdåd med nazisternas brott i koncentrationslägren, liksom Olof Palme på sin tid. Det vore på sin plats men 2007 är det en omöjlighet. Och vi vanliga medborgare jamsar i bloggdebatter på sandlådenivå där det mest kontroversiella som är tänkbart blir en näve sand i ansiktet på någon harmlös men folkkär dokusåpakändis.

Ja, hög som låg tassar vi runt rädda för att någon politiskt korrekt väderkvarnsriddare deklarerar oss som persona non grata. Jag menar inte att vi ska sluta lyssna på andra. Tvärtom. Individens, den vanliga medborgarens, frihet är alltid avhängig styrkan av de kollektiv hon som jämlike ingår i och en av frihetens hörnstenar är det berömda problemformuleringsprivilegiet. Men när dessa goda kollektiv går oss förlorade driver individen, du och jag, ensam omkring i maktens och dess lakejers skval av påbud om vad man får och inte får säga.

Vi lever i en värld där vi uppmuntras till passivitet och intetsägande diskussion. Det finns alltid någon över oss som kan tala om hur det politiskt korrekta landet ligger. Den personen kan vara en politiker, chef, fackföreningspamp osv. Men vare sig det handlar om min roll som arbetare, medborgare eller konsument så är det först i diskussion med mina jämlikar min frihet kan formuleras. När självcensuren vinner över risken för ömma tår bleknar demokratin.

Att Alex Schulman slutar blogga är förstås bra. Hans elakheter var allt som oftast riktade nedåt vilket han nu plötsligt också själv är kritisk till. Men när han gör comeback, för comeback gör alltid sådana som Alex Schulman, ställer jag mig tvivlande till att hans ofta kvicka och humoristiska sarkasmer kommer att riktas uppåt. Snarare kommer han nog framstå som en tassande men mysig kompisbloggare för alla med stureplansdrömmar. För är man rädd för att trampa på mer eller mindre försvarslösa, om än folkkära, tår så törs man knappast häckla makthavarna.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.