Arkiv

Syndikalistkongress efter stormigt år

De kampglada Syndikalisterna har det senaste året flera gånger skapat rubriker. Inte minst i Skåne med exempelvis blockaderna vid Fosie stadsdelsförvaltning, sängbutiken Sova i Svågertorp samt Conditori Lundagård. 

Till helgen går den svenska syndikalistiska fackföreningsrörelsen till kongress. Under stridsrop om ”facklig reorganisering” har SAC, Sveriges Arbetares   Centralorganisation, utan tvivel förändrats de senaste åren. Mot en tydligare vilja till arbetsplatskamp enligt vissa. Till en avideologisering enligt andra. För det har också stormat internt och före detta företrädare har i bland annat skånsk media beskrivit det som att en ”aktivistkultur” av ”bråkstakar” håller på att ta över organisationen.

Jag anslöt mig till syndikalisterna för femton år sedan. Min Lokala Samorganisation i Uppsala var på den tiden en av landets större syndikalistiska fackföreningar. Men om   den fackliga självverksamhet jag hade läst om i skrifterna syntes inga spår. I Uppsala hette det fackliga arbetet Bertil. Han hade varit ombudsman sedan 1974 med förläggning i LS lokaler. Omåttligt populär och flitig var Bertil Öberg också. I den samordnande centralorganisationen SAC:s verksamhetsberättelse året efter sitt tillträde får Bertil ett särskilt omnämnade för sina bedrifter.

Vi unga aktiva i Uppsala LS drog igång egna första majdemonstrationer, höll i föredragscaféer och kånkade ölbackar till diverse fackliga pubar. Under hela nittiotalet fördes diverse kampanjer för en massa vällovliga saker som sex timmars arbetsdag, mot inskränkningar i arbets- och strejkrätt, de europeiska arbetslöshetsmarscherna mm. Men ärligt talat var resultaten skrala och gav inga ekon vare sig på arbetsplatserna eller i medlemsstatistiken.

Hur som. Tiderna förändras och SAC med dem. Medlemsstockens kräftgång har avstannat och på flera håll i landet har den så kallade fackliga reorganiseringen lett till ökad aktivitet och den här gången just på arbetsplatserna. Myllan är förstås det avvecklade folkhemmet och den hårdare arbetsmarknaden där framförallt allt fler unga arbetar under högst osäkra anställningsförhållanden och att LO tappar i förtroende. Omständigheterna liknar med andra ord dem som fanns vid bildandet 1910 med ett utbrett missnöje hos unga radikaler efter storstrejken året innan.

Pratar man med aktiva i den syndikalistiska rörelsen idag så får man två helt olika bilder av den drastiska utvecklingen. Den ena är målad i ljusa toner och menar att syndikalismen i Sverige under lång tid sysslat med en massa allmänpolitiska frågor, som miljöfrågor och antirasism, men försummat arbetsplatskampen. Reorganiseringen handlar för dem om att syndikalisterna måste fokusera på sina fackliga traditioner, inte minst på självverksamhet istället för att som ett partipolitiskt oberoende ”mini-LO” överlåta arbetsplatskampen på ombudsmännen. Kritikerna menar att den fackliga reorganiseringen främst verkar syfta till att avideologisera SAC. Att renodla den facklig-politiska dagordningen till att bara handla om lön, arbetsmiljö och andra fackliga frågor istället för den mer omfattande samhällsomdaning som de vill se. Det är dock ingen som säger sig vilja tona ned den politiska visionen. Faktiskt.

Tonläget i syndikalisternas interna debatter är numera ofta högt och taket alldeles för lågt. Inte helt olik läget hos Vänsterpartiet nyligen. Kanske det blir så när en organisation åter börjar vandra längs krigsstigen, att man lätt ser fiender bakom varje buske? Konformiteten och den elitism som hotar när den enskilda medlemmen kanske känner sig tvingad att som ensam syndikalist ta fighten på arbetsplatsen är som jag ser det syndikalisternas verkliga problem idag. För bortsett från före detta förtroendevaldas bittra ord i pressen så  kan jag inte se någon fraktionsstrid av ideologisk betydelse bara olika tolkningar av orden ”facklig reorganisering”.

Det handlar om rävspel, personliga konflikter och maktkamp vilket förtstås även förekommer i en rörelse som förespråkar direkt demokrati. Men det är inte av ideologisk vikt för det som kallas den fackliga reorganiseringen. Om man motsätter sig kapitalismen och arbetsköparnas rätt att leda arbetet och därtill betror medlemmarna att själva föra kampen så kan det visserligen kallas ”aktivistkultur” och utövarna för ”bråkstakar”. Annars funkar det fortfarande bra med orden ”syndikalism” och ”syndikalister”.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.