Arkiv

Ett litet manifest i valtider


Stora ord i Bergmarks lilla valmanifest 

Det har sagts förr men aldrig har det varit så uppenbart: Partipolitiken har abdikerat.

I fredags höll  Jacques Chirac tal till nationen. Med miljontals demonstrerande landsmän på Frankrikes gator förväntade man sig kanske att presidenten skulle använda tillfället till att visa handlingskraft. Men, nej då. Istället valde Chirac den tidstypiska strategin att beskriva arbetslösheten som ett gissel, en sjukdom som bara oturligt nog drabbar oss. Jo, det där snacket har vi hört förr. Till och med under Göran Perssons öppningstal på partikongressen i höstas, ett sammanhang där man verkligen förväntar sig visioner och brösttoner, till och med då kunde inte landets och arbetarrörelsens starke man undslippa några defaitistiska rader om arbetslösheten: ”I land efter land förvägras var tionde människa den självklara rätten att arbeta och bidra i framtidsbygget. Varför är det så? Jag önskar jag hade svaret, men jag är inte säker”, hasplade Persson ur sig.

Men nu vankas det valår och då brukar politkerna sträcka på sig. Vi kommer således få höra en hel del löften om utbyggd offentlig service, bättre företagsklimat och, förstås, krafttag mot arbetslösheten. Men allvarligt talat. När det kommer till kritan, efter valdagen, så kommer nog en Reinfeldt eller en Persson att stå där och tala om att tillväxten sätter dagordningen och om hur arbetslösheten drabbat vårt land som någon slags epidemi för vilken det saknas vaccin. För idag synes även de minsta reformer omöjliga. Vi har alla blivit solitärer på marknaden och politikerna handlar därefter. De har för länge sedan slutat tro på kollektivets möjligheter till förändring och söker sällan där politisk kraft. Deras huvudsakliga uppgift idag är snarast att förvalta det samhällssystem som nyliberalismen huggit i sten.

Men Stefan lilla, kanske du nu säger, vilken sorts politik skulle du då önska att de propagerade för?

Hmm. Jag vet faktiskt inte. Egentligen skiter jag i det eftersom jag inte vill överlämna jobbet för en bättre värld åt politikerna. Det brukar bara bli bajs. Men för att inte framstå som en fegiskrönikör som bara gnäller så skulle jag kort kunna ange mina åsikter i de frågor som kommer att dominera dena aktuella valrörelsen – det vill säga just den offentliga sektorn, företagsklimatet och arbetsmarknaden.  Det är förstås inte fråga om några färdiga förslag utan mer en riktning som jag tycker att vi alla skulle kunna hjälpas åt att röra oss mot genom aktiv kamp i vardagen. Nå, typ så här skulle det vi i all anspråkslöshet kan kalla Bergmarks lilla valmanifest nog lyda:

Den offentliga sektorn. Till en början handlar det om ett återställande – att återkommunalisera och avprivatisera. Därefter, när vi blivit varma i kläderna, borde vi börja expropriera. Allt.

Företagsklimatet. Blandekonomi verkar vettigast. Med kooperationer, samhällsägda och enskilda företag dårå. Privat ägande av andras arbete är som bekant stöld. Grundprincipen är att de arbetande själva förvaltar sina kollektivt ägda företag.

Arbetsmarknaden. Kortare arbetstid för full sysselsättning. Lika lön men inte för samma arbete utan bara lika lön, rätt och slätt. Givetvis ska samhället tillgodose särskilda behov som föräldraskap, handikapp, traditioner etc. med resurser. Jag är inte den som vill beröva greve von Pluring hans släkts anrika slott. Låt von Pluring bo kvar och förvalta sitt slott med samhällsmedel men expropiera allt annat han besitter som inte kan definieras som personlig egendom.

Ja, det var vad jag kunde komma på för stunden (Uppdatering inför EU-valet 2009: Laglig gratis fildelning av världens samlade digitala egendomar + förbud mot privatbilism).

Men Stefan lilla, kanske du nu upprepar, de här galenskaperna du kallar manifest är inget man kan gå till val på fattar du väl? Nej, just det. Men håll med om att det är fan så mycket fläskigare än vad de som går till val går till val på. För medan partipolitikerna för länge sedan abdikerat och likt Chirac önskar att allt ska lugna sig och flyta på som vanligt så fortgår klasskriget. Och överallt pågår motstånd i det lilla även om det just nu och på vår kontinent bara är fransmännen som storskaligt lyckats bryta marknadssamhällets isolering.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.