Arkiv

Sä ja på första maj

På första maj brukar det finnas gott om alternativ för den som är sugen på att fira arbetarnas högtidsdag. I min hemstad Malmö har antalet evenemang att välja på till och med ökat de senaste åren. Ifjol räknade jag till minst sex olika tåg och torgmöten. Antalet demonstrerande har dock inte blivit fler. Den gamla liknelsen att vänstern liksom amöban förökar sig genom delning verkar åminstone gälla första dagen i maj. Och inför årets firanden har Osynliga partiet vandrat som ett spöke genom landet och krossat rutor, sprayat slagord och härjat och det brukar ofrånkomligen betyda fler delningar.

I höstas gav Göran Greider ut Bakom TV:n ändrades ljuset. Det är en antologi bestående av 56 politiska dikter från Sverige under det senaste seklet. Jag gillar den boken. Och då tänker jag inte i första hand på urvalet utan på Greiders politiska hållning vilken skymtar mellan raderna. Varje dikt följs av en kort essä och eftersom boken bara består av Greiderfavoriter så blir hans kommentarer därefter. Urvalet är av den breda sorten och oavsett diktens budskap bjuder Greider på smittande entusiasm. Han hyllar såväl Leon Larssons revolutionära hämndbegär i Hatets sånger från 1906 som Bob Hanssons naiva ifrågasättande av det statliga övervåldet under göteborgskravallerna 2001. Både Ragnar Thoursie med sin samhällsbyggande dikt från 50-talet liksom anarkisten Bruno K Öijer lyfts fram som folkhemmets sanningssägare. För Göran Greider verkar det här inte råda några grundläggande ideologiska motsättningar utan bara olika sammanhang.

Häromveckan kallade en syndikalistisk fackföreningskamrat mig för ”slampa”. Det var väl menat som ett skämt men med udd. Han hade helt riktigt observerat att jag gärna och ofta vänstrar på vänsterkanten. Det betyder dock inte att jag byter åsikter varannat år. Tvärtom tillhör jag den riktigt tröga sorten med barndomstron närmast intakt. Socialdemokratisk uppväxt. Anarkismen som ungdomsfostran och kan jag säga privatmoral? Syndikalismen som praktisk fackföreningstillhörighet och parlamentariskt stöd åt Vänsterpartiet. Det är sammanhangen som varit och är olika. Inte jag. Jag är bara en nyttig idiot som vill orka åldras.

För när åren går måste man välja. Några väljer att fortsätta som de alltid gjort. De går på politiska möten där bara de andra deltagarna byts ut, inte diskussionerna. De sätter upp samma affischer. De delar ut samma flygblad. Storartat förvisso men få, inte ens särskilt många av oss nyttiga idioter, pallar med i längden. Många resignerar och väljer karriären. Andra byter fokus mot något mer praktiskt som att gömma flyktingar med kyrkan eller ingå i någon politisk församling där man kan påverka i det lilla. Själv har jag de senaste åren nästan uteslutande engagerat mig i media. Anarkistisk, syndikalistisk, socialdemokratisk eller kanske något radikalt andningshål i borgerlig press. Det är bara sammanhangen som är olika. Och summan på fakturan.

Hellre ja än nej alltså. Så jag nickar instämmande åt Elsie Johansson dikt om att ”politik är en sak /och trofasthet en annan”. Men jag vill ändå följa Siv Arb och ”det fagra talet om att den utlovade socialismen / är möjlig att genomföra”. Jag har inte mycket till övers för den socialdemokratiska nomenklatura som styr landet. Men jag tar inte avstånd från socialdemokratin och stödjer självklart gräsrötternas krav på privatiseringsstopp. Inte heller förstår jag varför kamrater klottrar och vandaliserar ett litet oppositionspartis lokaler för att de vill föra debatt om arbetslöshet. Det är ju helt missriktat och demokratiskt grumligt. Men för det tar jag inte avstånd från materiell förstörelse som politisk metod.

På måndag är det första maj och alla fall i Malmö verkar vi längre från ett gemensamt firande än någonsin. Jag har ännu inte bestämt mig för i vilket sammanhang jag kommer fira dagen. Ett barnvänligt alternativ med sjyssta paroller ligger bra till. Kanske blir det flera tåg. För om man ska orka åldras så måste det emellanåt också firas.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.