Arkiv

När har man åldern inne?

När börjar man åldras? När så att säga vänder ålderstrappan neråt och det blir uppenbart att konditionen försämras och knoppen och kroppen förfaller trots att man lägger ner fler timmar än någonsin på exempelvis löpträning? Säkert är det individuellt men för mig personligen tror jag det börjat denna helveteslånga vinter.

Min tid på toppen verkar alltså definitivt passerad vid 35 och ett halvt. För jag kan inte längre slå ifrån mig tecknen. Jag kan inte längre intala mig att det handlar om övergående svackor. Håret började jag visserligen tappa redan efter fyllda tjugo men inte brydde jag mig särskilt. Å, nej. Dels var farsan flintis redan innan tjugofem och dels signalerar det potens hade jag hört. Eller rättare sagt valt att läsa. Den som läser kvällstidningarnas lightversioner av vetenskapsjournalistik kan ju inte sällan välja – om mjölk är farligt eller nyttigt, om storleken har betydelse eller ej etc. Ja, ni vet. Det är ju nya bud om det mesta hela tiden och liknar mest ett generöst smörgåsbord. Så jag valde visserligen inte min flint men kunde med lätthet försvara den.

Nästa ålderstecken blev svårare. Jag har tidigare nämligen alltid fått visa leg på systembolaget. En gång till och med när jag hade barnvagn med mig. Men plötsligt, lite så där smygande som katastrofer brukar uppträda, började åren gå utan att någon enda närsynt expedit bad mig om leg. Jag intalade mig att jag numera var stammis (missförstå mig rätt – i betydelsen återkommande veckokund) och att mitt systembolags personal kände igen mig. Det kändes rätt mycket som en nödlösning så befrielsen var stor när jag förra våren till slut faktiskt ombads legitimera mig.

Men när glädjen är i stugan står som bekant sorgen i farstun. Efter att i ett par veckor skrutit vitt och brett i bekantskapskretsen, vilken otroligt nog verkade ha glömt bort att jag faktiskt var ”en av dem som måste visa leg”, så lät en glädjedödare förklara att denna gång var en tillfällighet och berodde på min nyligen inköpta och ungdomliga keps. Men matchen är ju inte slut förrän domaren blåser i pipan. I vintras gjorde jag ett sista desperat anfall. Jag ställde helt enkelt expediten på mitt systembolag mot väggen och frågade varför inte jag, men exempelvis han gamlingen före mig i kön, inte avkrävs leg. ”Nej, det är klart man ser att du har åldern inne”, svarade den hjärtlöse. Slutsignalen kunde inte vara tydligare.

Denna vinter har jag alltså kapitulerat. Inte ens rynkorna kring ögonen går längre att vifta bort genom att skylla på trötthet. Till och med min fru säger att de alltid finns där. Dag som natt och trots god sömn däremellan. Jag har också accepterat att tvådagarsbakfyllor, ett under nittonhundratalet för mig okänt fenomen, inte är resultatet av att någon på krogen smusslat ner ett ohälsosamt preparat i ölglaset. Inte varje gång i alla fall. Vidare har jag börjat pensionsspara, privat alltså men det är förstås inget man talar högt om. Jag tvivlar iofs på att trehundra spänn i månaden är en garanti för en lyxig tillvaro med fiske och ridning och allt vad de där vackert silvergråa och kärnfriska gamlingarna i reklamen pysslar med. Men om man mot förmodan skulle bli gammal så vill jag åtminstone ha råd med snus. Vidare blir det i höst möjligen och i så fall äntligen av – det där marathonloppet som jag började prata om någon gång på åttiotalet.

Jo. Jag misstänker att det är hälsosammast att hålla masken och sig själv igång. Man blir ju inte yngre av att älta åldrandet. Annars kan man ju alltid ställa det mot alternativet. Berlin marathon sägs dessutom vara ett av världens mest lättsprungna och har man som jag inte sprungit någon helmara tidigare så blir det ju garanterat personligt rekord.

Under förutsättningen att man kommer i mål förstås.

Comments Closed

Kommentarer är stängda.