SD blir kränkta även när de kränker

Journalisterna Annika Hamrud och Elisabet Qvarford har i veckan släppt boken ”Svensk, svenskare… Ett reportage om Sverigedemokraterna”. I söndags skrev de på SVT Debatt om partiets ”ompaketering” för att dölja deras främlingsfientliga agenda. Artikeln påminner mig om en händelse från i vintras när jag och mitt krogsällskap hamnade på ett av Malmös ruffigare hak.

Möllevången i Malmö är visserligen ett starkt vänsterfäste. Verkligheten ser dock sällan ut som mytbilden om ett fridlyst område endast för en politiskt korrekt medelklassvänster med en alternativ livsstil. Ganska snart efter att vi kommit innanför dörren på den genuina möllankrogen Nobe kom jag i slang med en sliten äldre man som hängde i baren. När vi hade fått några glas i näbben och, som man förr sa, blivit du och broder med varandra så ville han visa mig en rolig historia han hade fått messat till sin mobil under dagen. SMS-historien var av den sorten man inte kan läsa i tidningarna eller höra från Stand up-komiker eftersom det då kan rubriceras som ”hets mot folkgrupp”.

Sverigdemokraternas rötter ligger i öppen dager men är samtidigt omöjliga att kapa. Ordförande Jimmie Åkesson och de andra i ledningen har gjort sitt bästa och lite till för att framstå som salongsfähiga. Likväl är partiets historia en väldokumenterad smutsbyk. 1988 samlades sju män i en stockholmslägenhet. Officiellt för att hålla årsmöte för Sverigepartiet, men i själva verket bildade de ett nytt parti, Sverigedemokraterna.

Bara genom att titta lite närmare på de framträdande personerna under partiets första år blir de bruna rötterna tydliga. En av grundarna hade tidigare haft kontakt med nazistiska Nordiska Rikspartiet och en annan med fascistorganisationen Nysvenska rörelsen. Andra som tidigt skulle ansluta sig kom från Bevara Sverige Svenskt, BSS, eller nazistiska skinnskallekretsar. Partiets första ordförande är dömd för mordhot och Sverigdemokratisk Ungdoms första ordförande är idag ledargestalt inom naziströrelsen. Förutom persongalleriet är också partiets tidiga historia, som alltså inte är längre sedan än det sista decenniet på 1900-talet, en serie tablåer i bruna nyanser. Det är Karl den XII- och Engelbrektsmarscher och sieg heil, stöveltramp och uniformer. Helt öppet ända in i slutet av århundradet.

Men nu har alltså det som Hamrud och Qvarford kallar ompaketering skett. ”Istället för grova kängor – gula pikétröjor, istället för antisemitism – islamofobi, istället för rasism – kulturnationalism.” Men oavsett klädkoder och nyspråk bryter ibland den gamla, tydligt igenkänningsbara, främlingsfientligheten igenom. Som när Kaliber i Sveriges Radio i våras bandade Sverigedemokrater som i fyllan sjöng nazistsånger och nidvisor om Olof Palme på en politisk konferens. ”Min avsikt var aldrig att såra någon” hette det i Jimmie Åkessons pressmeddelande den gången.

När allt kommer omkring är det just genom avståndstagande från den öppna rasismen som Sverigedemokraternas öppet främlingsfientliga politik vunnit röster. De har blivit skickliga på att framstå som kränkta även när de själva kränker.

Jag påpekade för den slitna mannen i baren att hans ”roliga historia” i mobilen faktiskt är rasistisk. Hans hö-hö och menande leende försvann lika kvickt som han bytte skepnad. Nu var det han som var kränkt. Rasism?! Det var ju bara ett skämt! Inte ville han såra någon…


Comments Closed

7 reaktioner på ”SD blir kränkta även när de kränker”

  1. Hej, verkligen bra utveckling av hur vi tänker. Bara en liten liten sak. I taggen är Elisabets namn felstavat. Kan bero på att det stod fel på SVT Debatt, därför har det blivit fel överallt.

    Hon heter Qvarford

    Hejhej!

  2. Tackar. Det var ju rätt i texten men man vill väl som svensk och svenskare ha in en kvarn framför forden 😉 Ändrat taggen nu.

  3. Det som äcklar mig med SD är visionen om ett unket, konservativt Sverige där alla är kärnfamiljiga, goda lutheraner och bor i små röda stugor. Inget ont sagt om röda stugor. De är inte nödvändigtvis rasister, och egentligen är det totalt ointressant ifall man kan slänga etiketten ”fascist” på SD eller inte, även om kopplingen är (kanske lite för lätt) att göra. Kanske är de smygfscister, kanske tillhör de en annan samtida tradition som måste förstås separat. Det stora problemet är att SD har lika svårt att skilja på ras och religion som vissa strategiskt sinnade religiösa apologeter har. Religionskritik är idékritik är alltid giltigt, men det glider så lätt över i främlingsfientlighet. Knepigt.

Kommentarer är stängda.