Arkiv

Det är dyrt att vara fattig

Jag har aldrig varit fattig och aldrig egentligen riktigt oroat mig för att bli det heller. När jag, min fru och vår förstfödde endast hade ett sovrum i en delad lägenhet och kritade matkuponger i kollektivhusets samlingslokal hade vi visserligen inga pengar men fattiga var vi aldrig. Den i relativa termer måhända materiella nödtorften var trots allt till stor del självvald.

Lundasocionomen Torbjörn Hjort är en av få i Sverige som forskar kring de ekonomiskt utsattas konsumtion och har disputerat med avhandlingen Nödvändighetens pris. Han menar att konsumtionen i det moderna överflödssamhället är knuten till identiteten på ett helt annat sätt än förr och knapphet stavas nästan alltid utanförskap.

För de som inte har fasta jobb och bra boenden kan konsumtion fungera som kompensation. För en överläkare med paradboning i Västra Hamnen i Malmö har sällan samma krav på sig att köpa vissa klädesmärken till ungarna som en ensamstående och arbetslös förälder i en etta i min stadsdel Sofielund. Vuxnas egen konsumtion är däremot ofta knuten till skuldkänslor. Ibland undviker man helt och hållet vissa situationer för att slippa konsumera. Kanske åker man inte på släktsammankomster och födelsedagskalas för att det förväntas att man tar med sig presenter och nästa gång blir det måhända ens egen tur att bjuda.

Det är också dyrt att vara fattig. Krediterna är sämre och de med fast jobb får via sina anställningar ofta bättre erbjudanden som exempelvis abonnemang på mobiltelefoner, hemdatorer och gymkort. De stabila har förstås också ett annat ekonomiskt utrymme för att handla matvaror och hushållsartiklar i storpack och för de som inte har bil är ofta lågprisvaruhusen inte ens ett alternativ. De fattiga måste köpa dagligvaror till ordinarie pris och kapitalvaror, tack vare ofördelaktiga avbetalningar, för ännu mer.

Vidare leder kreditanmärkningar till svårigheter att få förstahandskontrakt på hyresbostad, att man inte får öppna fasta telefonabonnemang utan tvingas använda dyra kontantkort till mobiltelefoner, att man utan internet får nöja sig med direktreklamens förljugna information om varuutbudet osv, etc, mm.

Men som sagt. Det finns inget likhetstecken mellan fattigdom och avsaknad av pengar utan det handlar om flera faktorer i ens livssituation. Det är nu flera år sedan vi lämnade det där kollektivhuset och livet utan pengar. Men trots både gathus i innerstan och skärgårdsstuga och mer klirr i kassan idag känns tillvaron i överflödssamhället allt som oftast paradoxalt. Å ena sidan vill jag ha ökat ekonomiskt handlingsutrymme för så väl de mest ekonomiskt utsatta som för folkflertalet. Å andra sidan drömmer jag mig bortom de dignande hyllorna i varuhusen. Mot en framtid där konsumtionslycka kan vara lågprioriterat för oss alla.

Taggar:

Comments Closed

Kommentarer är stängda.