Etikettarkiv: SD

Håll SD borta också från mediepolitiken

Foto: Marc Pascual

Från och med årsskiftet avskaffas som bekant tv-licensen och ersätts av en obligatorisk avgift till de som har en inkomst. En på många sätt bra reform. Men utanför mediernas strålkastarljus har Alliansen och SD nyligen genomdrivit en förkortad avtalsperiod. En ”oväntad politisk enighet” och ”hotbild mot fri och självständig journalistik”, enligt TV4:s tidigare vd Jan Scherman.

Jag har länge ansett att tv-licensen ska avskaffas och ersättas av en public service-skatt, som den vi nu får 1 januari. Nuvarande betalningsmodell är nämligen inte i fas med den tekniska utvecklingen. Endast tre och en halv, av Sveriges fem, miljoner hushåll betalar idag avgiften och ytterst få av dem torde aldrig någonsin titta på Svt. Tidigare försök från Radiotjänst att kräva in avgiften för alla som inte har TV men en smartphone eller surfplatta med internetuppkoppling har också avslagits av Högsta Domstolen.

Alla som är myndiga och har en beskattningsbar inkomst kommer få betala den avgift, med ett tak på 1 300 kr per år, som kommer gälla från och med årsskiftet. Att behålla public service oberoende ställning, oavsett vilken politisk färg som regeringen för tillfället har, blir nu av största vikt.

Den 14 november fällde Centerpartiet och Liberalerna Ulf Kristersson som statsminister. Detta för att hålla Sverigedemokraterna fortsatt på en armlängds avstånd. Ett hedersamt motstånd som visar att även idag kan partipolitik i alla fall ibland grundas i något större än spelet om makten. Men samma dag, påpekar Jan Scherman i en debattartikel i tidningen Resumé i förra veckan, ”förenades hela Alliansen med SD och fattade flera gemensamma beslut om den kommande politiken för Public Service”. Den av regeringen och Vänsterpartiet föreslagna avtalsperioden på tio år förkortades exempelvis till sex. En lång period har varit ett viktigt argument för de som varit oroliga för att public service kan få svårt att behålla sitt oberoende.

Scherman ser också hur Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna förenas i sin syn på att Granskningsnämnden ska få större makt. En nämnd som utses av regeringen och därmed skulle också det politiska inflytandet över public service öka. ”Allianspartierna och SD delar i långa stycken en kritik mot SVT, SR och UR, som handlar om att programutbudet måste granskas hårdare”, skriver han.

Jag vet inte om man verkligen kan tala om en gemensam front men att de borgerliga partierna gör gemensam sak med vårt högerextrema parti är förstås oroväckande. I Danmark har SD:s systerparti Dansk Folkeparti nyligen fått igenom inte bara kraftiga nedskärningar av public service utan också en omläggning av programverksamheten så att den tydligare ska ”sprida dansk kultur och det danska kulturarvet.”

Om inte kortare avtalstider så borde i alla fall skräckexemplet från vårt grannland få svenska liberaler att inse att SD måste hållas borta från inflytande även i mediepolitiken.

All skit är inte bajs

En Putintrogen konspirationsteoretiker samt en rysk desinformatör och det på centrala poster. Hade detta uppdagats i ett annat parti än det ”Sverigevänliga” skulle de bruna alternativmediernas rubriker skrikit om landsförräderi. Men nu var Dick Abrahamsson och ”Egor Putilov” anställda av SD och mainstreammediernas nyhetsjournalistik är till skillnad från Avpixlats, Nya Tiders etc i alla fall inte tvättäkta propaganda.

Fortsätt läsa All skit är inte bajs

Etablissemangets flirt med SD kan väcka väljarna

I veckan har Expressen avslöjat näringslivets uppvaktningar av Sverigedemokraterna. Och Aftonbladet har grävt i partiets mediesatsningar och bland annat avslöjat att DN:s före detta chefredaktör Hans Bergström gett råd till partiet. SD har länge levt högt på att framstå som underdogs men landets tredje största parti är givetvis idag själva en del av Sveriges maktelit.

Fortsätt läsa Etablissemangets flirt med SD kan väcka väljarna

SD:s mediepolitik skadar demokratin

Det är sedan länge känt att Sverigedemokraterna stödjer och får stöd av högerextrema propagandasajter vilket förmodligen haft betydelse för partiets framgångar. Att partiets svans hotar journalister har också uppmärksammats. Men är företrädarnas egna ofta starka mediekritiska uttalanden en medveten strategi för att undergräva journalistiken?

Fortsätt läsa SD:s mediepolitik skadar demokratin

Vi behöver en annan debatt

”Fördomar kallas sådana iakttagelser av verkligheten som väcker obehag” ska visst Horace Engdahl skrivit i sin nya bok Den sista grisen. Utan att känna till kontexten så är själva aforismen en bra sammanfattning över hur vissa svenska medborgare upplever att mainstreammedierna förtalar sanningssägare. Snarare handlar det om ett förgiftat samhällsklimat där de verkliga problemen kommer i skymundan när så många debatter, oavsett urprungligt innehåll, landar i frågor om invandring och etnicitet.

Fortsätt läsa Vi behöver en annan debatt

Nyhetsmedia får inte tysta bruna fakta

Sverigedemokraternas framryckningar i opinionen saknar motstycke i svensk politisk hitstoria. Detta borde inte spela någon roll för nyhetmediernas rapportering om partiets förehavanden kan man tycka. Riktigt så enkelt verkar det dock inte vara…

”Detta är ett parti sprungen ur nazismen” påpekade Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson i SVT:s Aktuellt i tisdags. I ett svar på frågan om inte SD med sitt stöd från 20% av väljarna i senaste SCB-undersökningen nu borde släppas in i värmen. Reportern klippte dock snabbt den historiska tråden då SD ”tagit avstånd från de nazistiska kopplingarna och de ju inte är här och kan försvara sig”.

Public service opartiskhet är ämne för ständig diskussion. SD-svansen är förstås en av de ihärdigaste kritikerna. Att hela tiden utsättas för ifrågasättanden verkar ha skapat en försiktighet kring allt som har med partiet att göra.

Inför valet 2006, när SD fortfarande stod utanför riksdagen, skrev jag en krönika i Skånska Dagbladet om att partiet inte får frysas ut. ”Släpp in SD” löd rubriken vilket förärade mig en åthutning på Aftonbladets röda kultursida. Och inför valet 2010 efterlyste jag på Helsingborgs Dagblads kultursida en journalistiskt ärlig hållning under rubriken ”SD måste behandlas likvärdigt”. Men nu är jag orolig att pendeln har svängt och medierna, särskilt public service, satt på sig silkesvantar när de närmar sig landets mest etablerade extremistorganisation.

Inför senaste valet var två personer från Musiker Mot Rasism inbjudna till radioprogrammet Morgon i P4 Malmöhus för att berätta om sin organisation. En av dem motiverade varför de anser att rasismen blivit allt mer alarmerande och exemplifierade med bland annat det skånska romregistret, polisen som kallade en Rosengårdsbo för ”apejävel” och Peter Mangs. Men när han i uppräkningen också nämnde att vi idag har ett riksdagsparti med ”rötter i nazismen” så slog även denna programledare bakut. När den inbjudne underströk att det är historiska fakta så menade programledaren att det var hennes uppgift som ”representant för Sveriges Radio” att påpeka att ”det får stå för dig”.

Nu tror jag inte att grävandet i SD:s förflutna är det mest effektiva sättet att bekämpa partiet. Tvärtom så verkar opinionen rätt likgiltig inför dom argumenten. Men resonemang kring vilken antirasistisk taktik som är bäst hör hur som helst inte hit. Att journalister lägger locket på i sådana här situationer är anmärkningsvärt.

Om någon mot förmodan missat SD:s ideologiska rötter så kan ni googla på ”Det sverigedemokratiska trädet” så hittar ni en pedagogisk illustration som Expo gjort. Det krävs ingen motpart eller motbild när någon påpekar partiets bakgrundshistoria i media. Lika lite som vid ett konstaterande om att påvens hatt är rund. Även bruna fakta är fakta.

Media har förtroende när det passar

Vem i hela medievärlden kan man lita på? Ja, ett cyniskt men ändå rimligt svar är väl ingen. Ett mediekritiskt öga är aldrig fel oavsett om nyheten förmedlas av husorganet eller det media du älskar att hata. Att, som Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i veckan, välja att lita på nyheter bara då de passar sina egna uppfattningar om sakernas tillstånd är riktigt illa.

Senaste året har det talats mycket om hur vi med de sociala medierna i allt högre grad konsumerar nyheter i linje med våra egna övertygelser. Att vi skapar mediebubblor då länkar från de vi följer och vars inlägg vi gillar på Facebook, Twitter etc hamnar högst upp i våra flöden. Det handlar inte bara om att folk undviker traditionella medier och istället får sin information från så kallade alternativa kanaler. Även nyheter från ett och samma media tycks dela sin väg från avsändare till konsument på samma vis.

Som om denna segregering ej vore nog så illa väljer vi ibland dessutom medvetet att lyssna bara med ena örat. Det är mänskligt men inte en särskilt vacker sida av mänskligheten. När Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof intervjuades av Ekoredaktionen i onsdags morse visade han upp en nästan komiskt skicklig talang för detta självpåtagna ideologiska filtreringsarbete.

Jomshof hade ett par dagar innan skrivit ett uppmärksammat inlägg på Facebook om att ”vi måste anpassa vår retorik” eftersom ”media i Sverige inte fungerar som media i Ungern”. Detta i en intern diskussion med fler ledande sverigedemokrater och till försvar för att partiet böjer sig för den starka flyktingvänliga opinionen då SD nu vill ha fler kvotflyktingar än de tidigare förespråkat. I P1 Morgon hyllade Jomshof Ungern bland annat för att de har en ”politisk ledning som vågar värna landets gränser” och menar att den svenska mediebilden kring flyktingströmmarna är ”förljugen och felaktig”.

Någon minut senare ställs Jomshof inför det faktum att Ungern har ett statligt råd som kan bötfälla medier för att de ”rapporterar obalanserat” och en medielag som ålägger medierna att sprida ungerska värderingar. Men dessa diktaturfasoner säger sig Jomshof inte känna till eftersom han inte kan ungerska och bygger sin bild av landet av det ”han tar del av i svensk media”. Må så vara men…

Ursäkta mig herr propagandaminister, förlåt partisekreterare, men hur kan du veta att den svenska mediebilden är förljugen om det är källan till din kunskap?

Givetvis kan bilden av Ungern, liksom av allt, fördjupas och nyanseras liksom den säkert är direkt felaktig ibland. Men vi bör vara vaksamma över att den nyhetsinformation som når oss i många fall är filtrerade genom vår egen sociala mediebubbla. Och att som Richard Jomshof i detta fall endast lita på nyhetsmedier när det passar den egna världsbilden är rent förkastligt.

Borgerliga publicister tiger om hot mot media

Rasistiska skribenten ”Julia Ceasar” har varit veckans mediesnackis. Men alla publicister har inte varit lika snacksaliga. Flera borgerliga ledarsidor verkar inte särskilt bekymrade över de pressetiska och politiska frågor som följt av de senaste dagarnas avslöjanden.

Efter en krönika av den främlingsfientliga skribenten Barbro Jöberger, under pseudonymen Julia Ceasar, har journalisterna Niklas Orrenius och Annika Hamrud utsatts för ett högerextremt drev och mordhot, påhejad av bland annat före detta ledarskribenten Marika Formgren vilken så sent som i somras skrev en krönika på GP:s ledarsida.

Uthängningar i media är något jag ofta, exempelvis i denna spalt, varit kritisk till men den före detta journalist som ligger bakom pseudonymen Julia Ceasar är inte vilken anonym insändarskribent som helst. Det är alltså inte på grund av att hon är, om uttrycket ursäktas, fullblodsrasist eller av hämnd för att hon själv hänger ut folk som det föreligger ett allmänintresse att veta vem hon är. En opinionsbildare med så stort inflytande över den högerextrema sfären, inklusive Sverigedemokraterna, är en makthavare och i en demokrati kan makthavare inte vara anonyma.

Under sommaren har många uppmanat borgerligheten att inte av taktiska skäl, för att kunna skapa ett regeringsunderlag, börja flirta med extremhögern. Som jag också skrivit tidigare så har Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Dagens Industri och Expressen pekats ut, även av liberaler, som särskilt svajiga i integrationsfrågan och anklagats för kraftiga högersvängningar på senare tid. Så låt oss titta på hur dessa fyra reagerat i fallet ”Julia Ceasar”.

Dagens Industri och Expressens ledarsidor har överhuvudtaget inte behandlat ämnet. Att den politiska redaktionen på tidningen som hängde ut Barbro Jöberger inte skriver kan tyckas märkligt. Men det kan handla om att uthängningen skedde på kultursidorna och att de finner kulturchefen Karin Olssons publicistiska försvar tillräckligt.

I Svenska Dagbladet skrev i onsdags den politiska chefredaktören Tove Lifvendahl pliktskyldigt och lite allmänt om hot mot media. Att det enligt Brå är 30 procent av landets journalister som hotas osv. Hon lyckas också klämma in en sedvanlig kålsuparliberal uppfattning om att ”autonom vänster och extrem höger ofta utgör angriparna”. En bild som inte alls stämmer med kända fakta. När Utgivarna, medieföretagens intresseorganisation, ifjol tillsammans med Säpo presenterade en undersökning var de överrens om att de politiska hoten mot media framförallt kommer från högerextremt håll. Av de hot som hade polisanmälts under senaste året var inte ett enda från autonom vänster.

Så till sist GP. Där kunde man i onsdags läsa en ledarkrönika av Susanna Birgersson som är försiktigt kritisk till Jöbergers ”negativa syn på muslimer, romer och afrikaner” och som också håller med om att det är ”av allmänintresse att personen bakom inläggen beskrivs.” Men huvudpoängen för Birgerssons krönika är att Expressen ändå gjorde fel som publicerade det riktiga namnet bakom ”Julia Ceasar”.

Det bruna ogräset i borgerlighetens rabatt, för att låna den pålitlige liberalen Johan Norbergs uttryck i sin senaste krönika i Metro, sprider sig. Det blir allt tydligare hur en stor del av den etablerade högerns opinionsjournalister inte kommer att lyfta ett finger för att förhindra den utvecklingen. Några av dem, som Marika Formgren, får vi nog redan betrakta som medlöpare.

Huvudlös hantering av Åkessons comeback

”Vi kommer att berätta något viktigt på fredag klockan 21.00”.

Det är bara att gratulera landets högerextremister till vinterns bästa inrikespolitiska nyhetsspinn. Men att det är public service som möjliggjort detta kan, eventuellt och måhända, en licensbetalande vän av ordning ha några synpunkter på …

När Sverigedemokraterna i början av veckan gick ut med ovanstående dag och klockslag var de ytterst hemlighetsfulla även om nollorna i ”21.00” såg ut som ett par glasögon vilket gjorde det möjligt för den uppmärksamme att misstänka att det på något sätt handlade om Jimmie Åkessons frånvaro. ”I dagsläget kan vi inte bekräfta eller dementera några av de spekulationer som förekommer”, skrev de också kryptiskt vilket pekade i samma riktning.

Snart hade ju nyhetsmedierna snokat rätt på att det mycket riktigt handlade om partiledarens återkomst och att den skulle offentliggöras i formen av fredagsunderhållning, det vill säga i Skavlans show på Svt. Av en intervju med Svt:s nöjeschef Thomas Hall i branschtidningen Dagens Media framgår det att Skavlan-redaktionen och Jimmie Åkesson haft en dialog i månader samt att de sedan en tid tillbaka hållit på informationen om hans comeback.

För det första kan man fråga sig om det verkligen är public service-mediernas uppgift att alltid maximera tittare och lyssnare genom att exempelvis vänta till prime time med att släppa nyheter. Givetvis är återkomsten av en sjukskriven ledare för ett riksdagsparti en nyhet som även Svt ska uppmärksamma och utifrån den snutt av intervjun som senare släpptes så verkar det som om Skavlan inte bara jamsar med utan också ställer några ”tuffa” frågor till Åkesson.

Men varför just Skavlan?! Varför fredagsunderhållning och varför bjuda Sverigedemokraterna på att få chansen att hålla hela svenska journalistkåren på sträckbänken i sin magnifika, och förmodligen närmast kostnadsfria, uppvisning i marknadsföring? Svt har ju som bekant nyhetsprogram och de sänder inte bara på fredagar.

I sändningstillståndet står det att verksamheten ska drivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv. Precis som i Sveriges Radios förtydligande borde det även för Svt innebära att man då aktivt i sina sändningar åläggs att motverka ”rasism liksom all form av diskriminering”. Detta behöver inte betyda att högerextremister alltid ska hållas borta från myssoffan. Men det kan ju inte heller bara tolkas som att bokstavligen släcka kameror och stänga av mikrofoner vid risk för rasistpropaganda.

Rimligen handlar det också om att inte bjuda extremhögern på ett sånt marknadsföringsutrymme som nu uppstod tack vare Svt:s huvudlösa hantering av Åkessons comeback.

Rör inte min arbetskamrat!

Efter att umeåläkaren och hans team för ett par veckor sedan ställde sig i vägen för Jimmie Åkesson och förklarade att han inte var välkommen på sjukhuset har liknande protester mot Sverigedemokraterna börjat sprida sig på olika arbetsplatser runt om i landet. Självklart är detta bra. Som Nicklas Sandström, moderat oppositionslandstingsråd i Västerbotten, skriver på sin blogg så är inte SD ett parti som de andra riksdagspartierna eftersom de inte har ”alla människors lika värde som en ideologisk grundbult.”

Samtidigt. Tusentals medborgare har röstat på detta parti och de som anser att SD också bör kunna utnyttja sin demokratiska rätt att bilda opinion har en poäng. Det som tittar på dilemmat genom demokratiska, och ärliga, glasögon ser givetvis ett moment 22 här.

Anställda ska i den mån det går att undvika inte tvingas delta i propagandauppvisningar på arbetstid. I alla fall inte så länge en inte jobbar i ett parti eller någon annan form av politiskt cirkussällskap. Och detta borde gälla oavsett ideologisk färg på den anställde och artisten. I Malmö planerar brandmän att idag onsdag lämna arbetsplatsen och bege sig ut på övning när Jimmie Åkesson kommer på visit. Visserligen har denna variant, istället för att försöka hindra SD, uppstått av en tråkig anledning eftersom brandmännen inte vill utsättas för de hot som drabbat den vårdpersonal som vågat stå upp mot de främlingsfientliga. Brandmännen har därför också valt att vara anonyma. Men trots smolket i bägare är detta en sjysst lösning där dom slipper möta Åkesson med anhang och de senare ändå får genomföra sitt arbetsplatsbesök. Visserligen på en tom brandstation men helt klart en rimlig lösning för bägge parter.

Men inte en lösning för alla arbetsplatser. Sjukhus- eller skolpersonal kan ju inte lämna sina jobb ens för några timmar. Principen att de som ”berörs ska besluta” bör i sådana fall vara vägledande i största möjliga mån. Om personal och patienter på ett sjukhus, eller personal och elever på en skola, får sista ordet kan vi prata om demokrati på riktigt. Visserligen kan det leda till att enskilda individer som blir i minoritet på sina arbetsplatser kommer i kläm. Men trots allt är detta så demokratiskt som det är möjligt och innebär också en ”skademinimering” då det det öppnar för olika lokala policies istället för centrala direktiv vilka antingen alltid kommer köra över de direkt berörda eller alltid göra undantag för SD:s rättigheter.

På 80-talet fanns en kampanj som hette Rör inte min kompis vilken manade till antirasistisk solidaritet. De protester som nu sprider sig på svenska arbetsplatser är gräsrotsreaktioner och bör så få vara utan att det nödvändigtvis måste leda till generella regler och lagar. Rör inte min arbetskamrat! Vackrare än så här kommer ”supervalåret” knappast bli.

Publicerad i Västerbottens-Kuriren