Etikettarkiv: rasism

Borgerliga publicister tiger om hot mot media

Rasistiska skribenten ”Julia Ceasar” har varit veckans mediesnackis. Men alla publicister har inte varit lika snacksaliga. Flera borgerliga ledarsidor verkar inte särskilt bekymrade över de pressetiska och politiska frågor som följt av de senaste dagarnas avslöjanden.

Efter en krönika av den främlingsfientliga skribenten Barbro Jöberger, under pseudonymen Julia Ceasar, har journalisterna Niklas Orrenius och Annika Hamrud utsatts för ett högerextremt drev och mordhot, påhejad av bland annat före detta ledarskribenten Marika Formgren vilken så sent som i somras skrev en krönika på GP:s ledarsida.

Uthängningar i media är något jag ofta, exempelvis i denna spalt, varit kritisk till men den före detta journalist som ligger bakom pseudonymen Julia Ceasar är inte vilken anonym insändarskribent som helst. Det är alltså inte på grund av att hon är, om uttrycket ursäktas, fullblodsrasist eller av hämnd för att hon själv hänger ut folk som det föreligger ett allmänintresse att veta vem hon är. En opinionsbildare med så stort inflytande över den högerextrema sfären, inklusive Sverigedemokraterna, är en makthavare och i en demokrati kan makthavare inte vara anonyma.

Under sommaren har många uppmanat borgerligheten att inte av taktiska skäl, för att kunna skapa ett regeringsunderlag, börja flirta med extremhögern. Som jag också skrivit tidigare så har Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Dagens Industri och Expressen pekats ut, även av liberaler, som särskilt svajiga i integrationsfrågan och anklagats för kraftiga högersvängningar på senare tid. Så låt oss titta på hur dessa fyra reagerat i fallet ”Julia Ceasar”.

Dagens Industri och Expressens ledarsidor har överhuvudtaget inte behandlat ämnet. Att den politiska redaktionen på tidningen som hängde ut Barbro Jöberger inte skriver kan tyckas märkligt. Men det kan handla om att uthängningen skedde på kultursidorna och att de finner kulturchefen Karin Olssons publicistiska försvar tillräckligt.

I Svenska Dagbladet skrev i onsdags den politiska chefredaktören Tove Lifvendahl pliktskyldigt och lite allmänt om hot mot media. Att det enligt Brå är 30 procent av landets journalister som hotas osv. Hon lyckas också klämma in en sedvanlig kålsuparliberal uppfattning om att ”autonom vänster och extrem höger ofta utgör angriparna”. En bild som inte alls stämmer med kända fakta. När Utgivarna, medieföretagens intresseorganisation, ifjol tillsammans med Säpo presenterade en undersökning var de överrens om att de politiska hoten mot media framförallt kommer från högerextremt håll. Av de hot som hade polisanmälts under senaste året var inte ett enda från autonom vänster.

Så till sist GP. Där kunde man i onsdags läsa en ledarkrönika av Susanna Birgersson som är försiktigt kritisk till Jöbergers ”negativa syn på muslimer, romer och afrikaner” och som också håller med om att det är ”av allmänintresse att personen bakom inläggen beskrivs.” Men huvudpoängen för Birgerssons krönika är att Expressen ändå gjorde fel som publicerade det riktiga namnet bakom ”Julia Ceasar”.

Det bruna ogräset i borgerlighetens rabatt, för att låna den pålitlige liberalen Johan Norbergs uttryck i sin senaste krönika i Metro, sprider sig. Det blir allt tydligare hur en stor del av den etablerade högerns opinionsjournalister inte kommer att lyfta ett finger för att förhindra den utvecklingen. Några av dem, som Marika Formgren, får vi nog redan betrakta som medlöpare.

Rasism kan aldrig vara demokratisk

I tisdags hade Svt:s nya dokusåpa Diktatorn premiär. Åtta ungdomar med olika bakgrunder stängs in i en ”diktatur” där deras rättigheter och friheter undan för undan inskränks. Ett spännande upplägg med till synes de folkbildande demokratiska ambitioner som public service-bolagens sändningstillstånd andas. Men tyvärr verkar UR, som producerar serien, blandat ihop korten i sin iver att skapa debatt. I veckan rapporterade Expressen att en av deltagarna har rasistiska åsikter.

Fortsätt läsa Rasism kan aldrig vara demokratisk

Rör inte min arbetskamrat!

Efter att umeåläkaren och hans team för ett par veckor sedan ställde sig i vägen för Jimmie Åkesson och förklarade att han inte var välkommen på sjukhuset har liknande protester mot Sverigedemokraterna börjat sprida sig på olika arbetsplatser runt om i landet. Självklart är detta bra. Som Nicklas Sandström, moderat oppositionslandstingsråd i Västerbotten, skriver på sin blogg så är inte SD ett parti som de andra riksdagspartierna eftersom de inte har ”alla människors lika värde som en ideologisk grundbult.”

Samtidigt. Tusentals medborgare har röstat på detta parti och de som anser att SD också bör kunna utnyttja sin demokratiska rätt att bilda opinion har en poäng. Det som tittar på dilemmat genom demokratiska, och ärliga, glasögon ser givetvis ett moment 22 här.

Anställda ska i den mån det går att undvika inte tvingas delta i propagandauppvisningar på arbetstid. I alla fall inte så länge en inte jobbar i ett parti eller någon annan form av politiskt cirkussällskap. Och detta borde gälla oavsett ideologisk färg på den anställde och artisten. I Malmö planerar brandmän att idag onsdag lämna arbetsplatsen och bege sig ut på övning när Jimmie Åkesson kommer på visit. Visserligen har denna variant, istället för att försöka hindra SD, uppstått av en tråkig anledning eftersom brandmännen inte vill utsättas för de hot som drabbat den vårdpersonal som vågat stå upp mot de främlingsfientliga. Brandmännen har därför också valt att vara anonyma. Men trots smolket i bägare är detta en sjysst lösning där dom slipper möta Åkesson med anhang och de senare ändå får genomföra sitt arbetsplatsbesök. Visserligen på en tom brandstation men helt klart en rimlig lösning för bägge parter.

Men inte en lösning för alla arbetsplatser. Sjukhus- eller skolpersonal kan ju inte lämna sina jobb ens för några timmar. Principen att de som ”berörs ska besluta” bör i sådana fall vara vägledande i största möjliga mån. Om personal och patienter på ett sjukhus, eller personal och elever på en skola, får sista ordet kan vi prata om demokrati på riktigt. Visserligen kan det leda till att enskilda individer som blir i minoritet på sina arbetsplatser kommer i kläm. Men trots allt är detta så demokratiskt som det är möjligt och innebär också en ”skademinimering” då det det öppnar för olika lokala policies istället för centrala direktiv vilka antingen alltid kommer köra över de direkt berörda eller alltid göra undantag för SD:s rättigheter.

På 80-talet fanns en kampanj som hette Rör inte min kompis vilken manade till antirasistisk solidaritet. De protester som nu sprider sig på svenska arbetsplatser är gräsrotsreaktioner och bör så få vara utan att det nödvändigtvis måste leda till generella regler och lagar. Rör inte min arbetskamrat! Vackrare än så här kommer ”supervalåret” knappast bli.

Publicerad i Västerbottens-Kuriren

Utrensningar i allmänhetens tjänst

Timbuktu

Smått komisk bildsättning av sr.se på deras sida om sändningstillståndet

Public Service har drabbats av supervalårsfrossa och rensar bland allt som kan misstänkas ”partiskt”. Detta har lett till en publicistik som är inkonsekvent och öppnar för en diskussion om brott mot sändningstillståndet.

Fortsätt läsa Utrensningar i allmänhetens tjänst

Behandla inte SD med silkesvantar

Sundström

Stefan Sundström stödjer Musiker Mot Rasisms nätkampanj #motrasism

Det börjar lacka mot riksdagsval i riket och landets redaktörer kommer ställas inför nya svåra publicistiska vägval i bevakningen av Sverigedemokraterna. Förmodligen särskilt kniviga för public service som vi, till skillnad från exempelvis kvällstidningarnas lynniga kommersialism, ju förväntar oss någon slags sammanhängande policy av. Men det har inte börjat bra.

Inför valet 2006, när SD fortfarande stod utanför riksdagen, skrev jag en krönika i Skånska Dagbladet om att partiet inte får frysas ut. ”Släpp in SD” löd rubriken vilket förärade mig en åthutning på Aftonbladets röda kultursida. Och inför valet 2010 efterlyste jag på Helsingborgs Dagblads kultursida en journalistiskt ärlig hållning under rubriken ”SD måste behandlas likvärdigt”. Men nu är jag orolig att pendeln har svängt och medierna snarare kommer sätta på sig silkesvantar när de närmar sig landets mest etablerade extremistorganisation. För det senare är också något som måste kunna sägas.

Förra veckan var Malmöjournalisterna Behrang Kianzad och Ehsan Noroozi inbjudna till radioprogrammet Morgon i P4 Malmöhus för att berätta om organisationen Musiker Mot Rasism som de bägge är engagerade i. Kianzad motiverade varför de anser att rasismen blivit allt mer alarmerande och exemplifierade med bland annat det skånska romregistret, polisen som kallade en Rosengårdsbo för ”apejävel” och serieskytten. Men när han i uppräkningen också nämnde att vi idag har ett riksdagsparti med ”rötter i nazismen” så slog programledaren bakut. När Kianzad underströk att det är historiska fakta så menade programledaren att det var hennes uppgift som ”representant för Sveriges Radio” att påpeka att ”det får stå för dig”.

Innan jul beslutade också Sveriges Radio att en SD-kritisk låt av Kartellen och Timbuktu inte får spelas okommenterat pga ”dess våldsamma innehåll och bestämmelsen om opartiskhet”. Förra gången jag hörde talas om svensk radiocensur av musik var när punkbandet 23 Till för tjugo år sedan gjorde en cover på NJA-gruppens proggklassiker Balladen om Olsson. Redan då ett tilltag många av oss slog oss för pannan åt och både den låten samt en rad andra som spelats under SR:s 89 år har varit betydligt mer politiska och våldsamma än Sebbe Staxx och Timbuktus text i ”Svarta duvor & Vissna Liljor”.

Givetvis måste artister få delta i opinionsbildningen med sin musik och som för annan konst kan inte allt tolkas bokstavligt. Men vad gäller nyhetsjournalistik ska givetvis största möjliga tydlighet råda. SD har nazistiska rötter bland annat på grund av att de som deltog i det bildande mötet den sjätte februari 1988 kom från det hållet. Det är ingen subejektiv åsikt utan, som Kianzad påpekade, historiska fakta på samma sätt som att Vänsterpartiet har kommunistiska rötter. SD har förändrats och de som röstar på dem i höst kan göra det av olika orsaker som inte nödvändigtvis behöver vara ens rasistiska. Partiet är däremot fortfarande högerextremt och, vilket även Granskningsnämnden ifjol fastslog som saklig benämning, främlingsfientligt.

Publicerad i Skånska Dagbladet

Passionsblommor till antirasisterna

Västerbottens-Kurirens kulturskribenter ger bort julklappar. Min klapp blir en blomma till de som stod upp mot fascisterna.

800px-Passiflora_edulis_flavicarpa2450667926

Passionsblomman har använts som medicinalväxt av indianer

”Ni är historia. Ni är legend. Ni är det heroiska exemplet på demokratins solidaritet och universialism. Vi skall icke glömma er.”

Det är den 1/11 1938 i Barcelona och Dolores Ibárruri, mer känd som La Pasionaria, håller ett avskedstal till de internationella frivilligstyrkorna. Allt är förlorat. Hennes slagord ”No Pasaran!” – ”De ska inte passera” – som varit antifasternas krigsrop är ett löfte de inte kunnat infria. Nu står Francos trupper inför en nära seger vilken också förbereder marken för den bruna pest som kommer att sprida sig över hela Europa.

Det är den 9/9-2013 i Umeå och tusentals sluter upp i en antifascistisk manifestation. Som exilnorrlänning följer jag händelserna via Facebook och Twitter där folk jublar. För nu blåser det åter kalla vindar över kontinenten och i Sverige är extremhögern starkare än någonsin. Efter nazistattacken i Kärrtorp i december slöt också folk runt om i landet upp i antirasistiska protester.

La Pasionaria betyder passionsblomman och en sådan vill jag ge var och en av er som gav landet exempel på demokratins solidaritet. No Pasaran!

Publicerad i Västerbottens-Kuriren

Inget skumt med de antirasistiska manifestationerna

bild-52

Min insändare från 1989 när jag blev utnyttjad av en frontorganisation

Efter nazistattacken i Kärrtorp har antirasistiska manifestationer hållits runt om i Sverige och idag söndag förväntas tusentals delta i en ny demonstration i den stockholmska stadsdelen. Den arrangeras av Linje 17 som samlar folk för att ”förändra världen”. Själva kallar de sig ett nätverk för boende längs södra delen av T-banelinjen men på olika högerextrema sajter florerar ett rykte om att Linje 17 är en kommunistisk frontorganisation och i fredags kunde man också i Skånskan läsa att ”mycket tyder på att nätverket fungerar som en frontorganisation för andra politiska organisationer.”

Fortsätt läsa Inget skumt med de antirasistiska manifestationerna

Nationalisterna är inga underdogs

640px-Marine_Le_Pen_discours_banquet_des_Mille16_louis-maitrier_Paris_XV_10-2011

Marine Le Pen, partiledare för högerextrema Nationella fronten i Frankrike

”Jag inser ju att jag knappt har några läsare kvar. Det finns ingen att skriva för. Alla har gått i väg för att storma invandrarförläggningar eller införa strängare visumregler.” I måndags skrev författaren, journalisten och fd soldaten Arkadij Babtjenko en artikel i DN som fick stor spridning på nätet. Enligt kulturchef Björn Wiman kan den också vara den mest nattsvarta han någonsin publicerat.

Fortsätt läsa Nationalisterna är inga underdogs