Etikettarkiv: public

Nyhetsmedia får inte tysta bruna fakta

Sverigedemokraternas framryckningar i opinionen saknar motstycke i svensk politisk hitstoria. Detta borde inte spela någon roll för nyhetmediernas rapportering om partiets förehavanden kan man tycka. Riktigt så enkelt verkar det dock inte vara…

”Detta är ett parti sprungen ur nazismen” påpekade Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson i SVT:s Aktuellt i tisdags. I ett svar på frågan om inte SD med sitt stöd från 20% av väljarna i senaste SCB-undersökningen nu borde släppas in i värmen. Reportern klippte dock snabbt den historiska tråden då SD ”tagit avstånd från de nazistiska kopplingarna och de ju inte är här och kan försvara sig”.

Public service opartiskhet är ämne för ständig diskussion. SD-svansen är förstås en av de ihärdigaste kritikerna. Att hela tiden utsättas för ifrågasättanden verkar ha skapat en försiktighet kring allt som har med partiet att göra.

Inför valet 2006, när SD fortfarande stod utanför riksdagen, skrev jag en krönika i Skånska Dagbladet om att partiet inte får frysas ut. ”Släpp in SD” löd rubriken vilket förärade mig en åthutning på Aftonbladets röda kultursida. Och inför valet 2010 efterlyste jag på Helsingborgs Dagblads kultursida en journalistiskt ärlig hållning under rubriken ”SD måste behandlas likvärdigt”. Men nu är jag orolig att pendeln har svängt och medierna, särskilt public service, satt på sig silkesvantar när de närmar sig landets mest etablerade extremistorganisation.

Inför senaste valet var två personer från Musiker Mot Rasism inbjudna till radioprogrammet Morgon i P4 Malmöhus för att berätta om sin organisation. En av dem motiverade varför de anser att rasismen blivit allt mer alarmerande och exemplifierade med bland annat det skånska romregistret, polisen som kallade en Rosengårdsbo för ”apejävel” och Peter Mangs. Men när han i uppräkningen också nämnde att vi idag har ett riksdagsparti med ”rötter i nazismen” så slog även denna programledare bakut. När den inbjudne underströk att det är historiska fakta så menade programledaren att det var hennes uppgift som ”representant för Sveriges Radio” att påpeka att ”det får stå för dig”.

Nu tror jag inte att grävandet i SD:s förflutna är det mest effektiva sättet att bekämpa partiet. Tvärtom så verkar opinionen rätt likgiltig inför dom argumenten. Men resonemang kring vilken antirasistisk taktik som är bäst hör hur som helst inte hit. Att journalister lägger locket på i sådana här situationer är anmärkningsvärt.

Om någon mot förmodan missat SD:s ideologiska rötter så kan ni googla på ”Det sverigedemokratiska trädet” så hittar ni en pedagogisk illustration som Expo gjort. Det krävs ingen motpart eller motbild när någon påpekar partiets bakgrundshistoria i media. Lika lite som vid ett konstaterande om att påvens hatt är rund. Även bruna fakta är fakta.

Livesändningarna om terrordåden har inget egenvärde

Public service har högst förtroende bland svenska nyhetsmedier medan Aftonbladet och Expressen ligger i botten. Men flera menar att kvällstidningarna initialt klarade av rapporteringen om terrordåden i Paris betydligt bättre än SVT och SR vilka vissa hävdar helt havererade.

Fortsätt läsa Livesändningarna om terrordåden har inget egenvärde

Svt:s kungafjäsk en skam

På söndag klockan 12 sänder Svt en manifestation där kättare som ”muhammedanerna” förkastas. Och med största sannolikhet kommer inte ens en enda kritisk fråga att ställas av de journalister som är utsända för att bevaka detta.

Ok, jag spetsar till det. Det jag syftar på är dopet av Nicolas, prinsessan Madeleines och Chris ONeills son, i Drottningholms kyrka och ”den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”. Som harangen i den svenska grundlagen lyder om den lära som kungabarn ska fostras i och vars skrift pekar ut diverse ”irrläror” att fördöma.

Men även om vi blundar för denna anakronism är den rojalistiska propaganda som public service år 2015 alltjämt lånar sig till problematisk.

Svt:s publicistiska uppdrag sägs vara i allmänhetens tjänst. Riktigt vad som menas med det är inte alltid lätt att veta. Inför kungliga tilldragelser som ett dop ställs det i alla fall på sin spets. Att det hos stora delar av allmänheten finns ett intresse för dopet råder det inga tvivel om. Men hur mycket och med vilka journalistiska metoder ska public service uppmärksamma spektaklet?

För ett par veckor sedan meddelade Clara Mannheimer, programbeställare för kultur och evenemang på Svt, att de inte skulle sända dopet. Hon motiverade detta med att den kungliga bägaren redan fyllts till brädden för deras del då de, bara i år, redan hunnit med prinsbröllopet, Victoriadagen och Nicolas konselj. Dessutom har de ju traditionsenligt planerat in ”Året med kungafamiljen”. Några av oss mindre rojalistiskt sinnade medborgare tänkte väl nu att kanske, kanske public service äntligen kommer tagga ner på kungafjäsket. Det har ju varit en del av den varan de senaste åren.

Men Svt omprövade alltså sitt beslut. Detta efter påtryckningar från tittare. Frågan är då om de kring kungahuset överhuvudtaget har något som liknar normal publicistisk integritet?

Måhända är de svenska republikanernas viktigaste argument för avskaffandet av monarkin att offentliga ämbeten självklart inte ska ärvas, att det är ovärdigt en demokrati. En radikal syn på individens frihet ger dock djupare bevekelsegrunder. Vilhelm Moberg skrev att kungadömet ”frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten.”

Även om den Augsburgska bekännelsen är en skrift som fortfarande är en del av den Svenska kyrkan är det väl ytterst få som lägger någon vikt vid den första trosartikelns fördömande av kättare. Men att Nicolas och hans kusiners religionsfrihet inte erkänns är illa och att public service bidrar till det rojalistiska propagandamaskineriet är en skam för svensk publicistik.

Journalistens politiska färg spelar roll, ibland

Många verkar fixerade vid journalisters politiska åsikter. Men spelar det någon roll om den enskilde journalisten är röd eller blå?

Expressens ledarskribent Naomi Abramovicz kritiserade i tisdags SVT för att vara vänstervridet och även i de sociala medierna har detta gamla ämne diskuterats flitigt i veckan. Upprinnelsen denna gång är att en SVT-anställd frågat efter en antirasistisk debattör på en Facebooksida för marxistiska göteborgsstudenter och avslutat sin efterlysning med orden ”Kampen fortsätter!”.

Visst kanske det inte var en helt lämplig hälsningsfras men en rimligare tolkning än att detta var en uppmaning till ”kommunistisk kamp” är väl att det var ett hopp om fortsatt antirasism vilket knappast går ”på tvärs mot SVT:s värdegrund”?

När Abramovicz dagen efter debatterar ”vänstervridningen” med SVT:s programdirektör Robert Olsson under en Aktuellt-sändning är hon ute på ännu halare is. Medan Olsson pekar på SOM-institutets undersökning om att SVT har högst förtroende bland alla medieföretag hänvisar Abramovicz till alla mail som hon får av upprörda läsare vilka menar att public service är vänstervridet. Det senare är ungefär lika relevant som om jag skulle fråga runt i min, i stor utsträckning röda, bekantskapskrets.

Så SVT:s medarbetare brukar inte oftare luta till vänster än höger? Jo, det finns undersökningar som visar det liksom för hela journalistkåren. Men det betyder inte nödvändigtvis att nyhetsjournalistiken är vänstervriden.

Media är en industri bland andra där varan är konsumenterna i egenskap av presumtiva kunder åt annonsörerna. Vi lever som bekant i en kapitalistisk värld men även om public service-företagen är reklamfria avviker inte deras nyhetsvärderingar nämnvärt från de annonsfinansierade aktörernas.

Den pågående debatten om kursändringar inom opinionsjournalistiken är då betydligt intressantare. Många på vänsterkanten har oroat sig över högersvängningar på borgerliga ledarsidor. Detta skulle förstås kunna avfärdas som gammal skrämseltaktik om högerspöken ifall det nu inte vore för att även en del liberaler själva uttryckt samma farhågor.

”När jag numera läser borgerliga ledarsidor har jag ibland svårt att känna igen mina meningsfränder” skrev exempel Per Svensson häromdagen i en krönika i Sydsvenskan och bekymrade sig för taktiska överväganden i integrationsfrågan i syfte att få med SD i ett borgerligt regeringsunderlag. Han exemplifierade med Svenska Dagbladets ledarsida och ett par veckor inann dess hade Andreas Ekström i sin spalt i tidningen Journalisten pekat ut liknande högersvängningar hos Göteborgs-Posten, Dagens Industri och Expressen.

I ett svar till Ekström beskriver Bengt Olof Dike, tidigare politisk redaktör på Norrköpings tidningar vars beteckning är oberoende moderat, en motsvarande vänsterutveckling på DN:s, Expressens och Aftonbladets kultursidor. I diskussionen om höger- respektive vänstervängningarna på dessa opinionssidor handlar det i hög grad om nyrekryteringar på redaktionerna.

Så spelar det någon roll om den enskilde journalisten är blå eller röd? Jo, men det beror i hög utsträckning vad hen jobbar med.

Svts nya ungdomssajt är inte vänster

I onsdags lanserade Svt sin nya ungdomssajt Edit.se. Public service-företaget har samlat ett gäng duktiga skribenter som utan tvekan kommer att leverera smarta, roliga analyser kring populärkultur och samhälle. Men kritiker har redan dömt ut projektet som vänsterpropagandistiskt.
Fortsätt läsa Svts nya ungdomssajt är inte vänster

Huvudlös hantering av Åkessons comeback

”Vi kommer att berätta något viktigt på fredag klockan 21.00”.

Det är bara att gratulera landets högerextremister till vinterns bästa inrikespolitiska nyhetsspinn. Men att det är public service som möjliggjort detta kan, eventuellt och måhända, en licensbetalande vän av ordning ha några synpunkter på …

När Sverigedemokraterna i början av veckan gick ut med ovanstående dag och klockslag var de ytterst hemlighetsfulla även om nollorna i ”21.00” såg ut som ett par glasögon vilket gjorde det möjligt för den uppmärksamme att misstänka att det på något sätt handlade om Jimmie Åkessons frånvaro. ”I dagsläget kan vi inte bekräfta eller dementera några av de spekulationer som förekommer”, skrev de också kryptiskt vilket pekade i samma riktning.

Snart hade ju nyhetsmedierna snokat rätt på att det mycket riktigt handlade om partiledarens återkomst och att den skulle offentliggöras i formen av fredagsunderhållning, det vill säga i Skavlans show på Svt. Av en intervju med Svt:s nöjeschef Thomas Hall i branschtidningen Dagens Media framgår det att Skavlan-redaktionen och Jimmie Åkesson haft en dialog i månader samt att de sedan en tid tillbaka hållit på informationen om hans comeback.

För det första kan man fråga sig om det verkligen är public service-mediernas uppgift att alltid maximera tittare och lyssnare genom att exempelvis vänta till prime time med att släppa nyheter. Givetvis är återkomsten av en sjukskriven ledare för ett riksdagsparti en nyhet som även Svt ska uppmärksamma och utifrån den snutt av intervjun som senare släpptes så verkar det som om Skavlan inte bara jamsar med utan också ställer några ”tuffa” frågor till Åkesson.

Men varför just Skavlan?! Varför fredagsunderhållning och varför bjuda Sverigedemokraterna på att få chansen att hålla hela svenska journalistkåren på sträckbänken i sin magnifika, och förmodligen närmast kostnadsfria, uppvisning i marknadsföring? Svt har ju som bekant nyhetsprogram och de sänder inte bara på fredagar.

I sändningstillståndet står det att verksamheten ska drivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv. Precis som i Sveriges Radios förtydligande borde det även för Svt innebära att man då aktivt i sina sändningar åläggs att motverka ”rasism liksom all form av diskriminering”. Detta behöver inte betyda att högerextremister alltid ska hållas borta från myssoffan. Men det kan ju inte heller bara tolkas som att bokstavligen släcka kameror och stänga av mikrofoner vid risk för rasistpropaganda.

Rimligen handlar det också om att inte bjuda extremhögern på ett sånt marknadsföringsutrymme som nu uppstod tack vare Svt:s huvudlösa hantering av Åkessons comeback.

Varken drev mot kungahuset eller fjäsk

I tisdags var det FN:s internationella minnesdag för förintelsens offer. Eftersom det i år är 70 år sedan Auschwitz befriades så högtidlighölls och uppmärksammades dagen lite extra. Bland annat närvarade kronprinsessan Victoria vid den stora ceremonin i det polska koncentrationslägret. SVT:s reporter Rolf Fredriksson ställde då en fråga till henne om kungahusets kopplingar till nazismen och fick rejält med kritik för detta.

Men oftare deltar Public service-medierna i propagandamaskineriet kring familjen Bernadotte. Som under den rojalistiska yran inför kronprinsessans bröllop för fem år sedan. Då trängdes normalt publicistiskt tänkande undan hos alla medier, även hos Svt och SR, och det mesta kring kungahuset skildrades okritiskt.På SVT:s sajt hade Ebba von Sydow exempelvis en blogg där vi fick veta att Charlotte Casiraghi, dotter till Monacoprinsessan Caroline, fick sin första klänning designad av Karl Lagerfeld och att hon gärna mixar med märken som Gucci och Tod’s. En av många bloggposter som överskred gränsen för textreklam och som förmodligen inte accepterats om det inte varit för att fördämningarna helt hade brustit. Och Sveriges Radios bröllopsredaktion hade till en början anställt en av Daniel Westlings närmaste vänner!

Men när Carl XVI Gustaf – Den ofrivillige monarken släpptes senare under hösten var SR noggranna med att markera sitt oberoende. En medarbetare till boken arbetade som researcher på P3. Hennes arbetsgivare hade känt till arbetet med boken i två och ett halvt år men eftersom den nu (visserligen rättmättigt vad jag kan förstå) börjat kallas ”snaskig” och ”skandalös” i media så sparkades researchern från SR.

Kritiken om att Rolf Fredriksson med sin fråga framställde Victoria som skyldig till arvssynd kan verka rimlig vid första påseende. Men som Kristian Ekenberg, kulturjournalist på Arbetarbladet, skriver så är det visserligen konstigt att människor ska göras ansvariga eller få äran för vad förfäder gjort men ”med kungahuset är det liksom hela grejen”.

Kanske var inte tillfället det bästa men att kritiker, som exempelvis riksdagsledamoten Maria Abrahamsson och Sveriges advokatsamfunds generalsekreterare Anne Ramberg, väljer ordet ”smaklöst” är avslöjande. För ställt mot förintelsens miljontals offer blir ju detta etikettsbrott en rätt futtig missgärning.

Fredrikssons fråga var ju dessutom mycket hovsam: ”Har kronprinsessan funderat över familjehistorien? Det finns ju släktingar längre tillbaka som var anhängare av nazisterna. Sen finns det Folke Bernadotte som med de vita bussarna räddade folk ur koncentrationslägren.” Och när Victoria valde ett undvikande svar nöjde han sig med det.

Självklart ska våra public service-medier varken delta i drev mot monarkin eller ägna sig åt kungafjäsk. Ändå trampar man i de bägge dikena gång på gång.

Rasism kan aldrig vara demokratisk

I tisdags hade Svt:s nya dokusåpa Diktatorn premiär. Åtta ungdomar med olika bakgrunder stängs in i en ”diktatur” där deras rättigheter och friheter undan för undan inskränks. Ett spännande upplägg med till synes de folkbildande demokratiska ambitioner som public service-bolagens sändningstillstånd andas. Men tyvärr verkar UR, som producerar serien, blandat ihop korten i sin iver att skapa debatt. I veckan rapporterade Expressen att en av deltagarna har rasistiska åsikter.

Fortsätt läsa Rasism kan aldrig vara demokratisk

Krav viktigare än högtidstal

När mediefolk debatterar sin egen verksamhet är det ofta i högstämda ordalag om hur viktig den är för demokratin. Desto mer sällsynta är konkreta förslag. Visst är medierna en industri viktigare än de flesta men en av de grundläggande förutsättningarna är densamma: Det behövs stålar och en politik som fördelar dem.

Fortsätt läsa Krav viktigare än högtidstal