Etikettarkiv: mediekritik

Antisemitismen är illa nog utan mediernas vinklingar

I veckan har flera svenska och internationella medier rapporterat om att den danska skådespelaren Kim Bodnia hoppar av tv-serien Bron bland annat på grund av antisemitismen i Malmö. Men skådespelaren, som i serien gestaltar den danska polisen Martin Rohde, uppger själv en helt annan orsak än den mediernas vinkel hävdar.

Fortsätt läsa Antisemitismen är illa nog utan mediernas vinklingar

Mediekonsumenterna som ropar på varg

Vi lever som bekant i en tid när många som tror sig vara yttrandefrihetens främsta förkämpar egentligen bara försvarar sin självsvåldiga rätt att kränka andra. Samtidigt finns en motsatt reaktion där allt som gör folk lite obekväma ska anmälas. I dagarna har två medier fällts på tveksamma grunder och den nu framlagda statliga utredningen om integritet och straffskydd kan innebära ytterligare inskränkningar i yttrandefriheten.
Fortsätt läsa Mediekonsumenterna som ropar på varg

Propaganda är inte journalistik

För runt tio år sedan associerades ”alternativmedia” och ”oberoende medier” ofta med sund kritik och seriösa journalistiska ambitioner. Idag är många av de största medierna som svänger sig med dessa begrepp högerextrema propagandasajter. Och det mesta, som exempelvis veckans nyhetsrapporter om sexuella trakasserier i Tyskland och Sverige, kopplas till etnicitet.

Fortsätt läsa Propaganda är inte journalistik

Nyhetsmedia får inte tysta bruna fakta

Sverigedemokraternas framryckningar i opinionen saknar motstycke i svensk politisk hitstoria. Detta borde inte spela någon roll för nyhetmediernas rapportering om partiets förehavanden kan man tycka. Riktigt så enkelt verkar det dock inte vara…

”Detta är ett parti sprungen ur nazismen” påpekade Aftonbladets politiska chefredaktör Karin Pettersson i SVT:s Aktuellt i tisdags. I ett svar på frågan om inte SD med sitt stöd från 20% av väljarna i senaste SCB-undersökningen nu borde släppas in i värmen. Reportern klippte dock snabbt den historiska tråden då SD ”tagit avstånd från de nazistiska kopplingarna och de ju inte är här och kan försvara sig”.

Public service opartiskhet är ämne för ständig diskussion. SD-svansen är förstås en av de ihärdigaste kritikerna. Att hela tiden utsättas för ifrågasättanden verkar ha skapat en försiktighet kring allt som har med partiet att göra.

Inför valet 2006, när SD fortfarande stod utanför riksdagen, skrev jag en krönika i Skånska Dagbladet om att partiet inte får frysas ut. ”Släpp in SD” löd rubriken vilket förärade mig en åthutning på Aftonbladets röda kultursida. Och inför valet 2010 efterlyste jag på Helsingborgs Dagblads kultursida en journalistiskt ärlig hållning under rubriken ”SD måste behandlas likvärdigt”. Men nu är jag orolig att pendeln har svängt och medierna, särskilt public service, satt på sig silkesvantar när de närmar sig landets mest etablerade extremistorganisation.

Inför senaste valet var två personer från Musiker Mot Rasism inbjudna till radioprogrammet Morgon i P4 Malmöhus för att berätta om sin organisation. En av dem motiverade varför de anser att rasismen blivit allt mer alarmerande och exemplifierade med bland annat det skånska romregistret, polisen som kallade en Rosengårdsbo för ”apejävel” och Peter Mangs. Men när han i uppräkningen också nämnde att vi idag har ett riksdagsparti med ”rötter i nazismen” så slog även denna programledare bakut. När den inbjudne underströk att det är historiska fakta så menade programledaren att det var hennes uppgift som ”representant för Sveriges Radio” att påpeka att ”det får stå för dig”.

Nu tror jag inte att grävandet i SD:s förflutna är det mest effektiva sättet att bekämpa partiet. Tvärtom så verkar opinionen rätt likgiltig inför dom argumenten. Men resonemang kring vilken antirasistisk taktik som är bäst hör hur som helst inte hit. Att journalister lägger locket på i sådana här situationer är anmärkningsvärt.

Om någon mot förmodan missat SD:s ideologiska rötter så kan ni googla på ”Det sverigedemokratiska trädet” så hittar ni en pedagogisk illustration som Expo gjort. Det krävs ingen motpart eller motbild när någon påpekar partiets bakgrundshistoria i media. Lika lite som vid ett konstaterande om att påvens hatt är rund. Även bruna fakta är fakta.

Livesändningarna om terrordåden har inget egenvärde

Public service har högst förtroende bland svenska nyhetsmedier medan Aftonbladet och Expressen ligger i botten. Men flera menar att kvällstidningarna initialt klarade av rapporteringen om terrordåden i Paris betydligt bättre än SVT och SR vilka vissa hävdar helt havererade.

Fortsätt läsa Livesändningarna om terrordåden har inget egenvärde

Anhöriga positiva till journalisters ”frossande”

”Det här med att media intervjuar barn som just varit med om något traumatiskt känns inte helt okej.” Författaren och Piratpartiets partiledare Anna Trobergs tweet var en av många mediekritiska röster efter skolattacken i Trollhättan. Det är inte första gången medierna klandras för att inte visa vittnen, anhöriga etc hänsyn.

Denna återkommande intressekonflikt sammanfattade medieforskaren Anette Forsberg väl i en enda mening i SVT:s intervju med henne i måndags: ”Nyhetsvärdet för journalisterna är som störst när de mår som sämst.”

Anette Forsberg doktorerade tidigare i år med avhandlingen ”Sorgens avtryck. Erfarenheter av medverkan som sörjande i journalistik om brott och olyckor”. I den låter hon 22 personer vilka intervjuats av svenska medier i egenskap av sörjande komma till tals. Även om man nog inte ska dra allt för generella växlar så är det intressant att dessa röster också förmedlar en positiv bild av sina möten med nyhetsmedia. Ingen av dem ångrar sin medverkan, inte heller de som framför att de blivit mer kritiska och negativa till journalister och journalistik.

Framförallt verkar det handla om att de uppfattar det som att medieexponeringen bekräftar känslorna för den avlidne, att han eller hon förtjänar uppmärksamhet och inte är någon som bara glöms bort. Det upplevs också trösterikt att kretsen sörjande vidgas när andra, ibland helt okända människor, på grund av uppmärksamheten inbjuds att visa sympati.

Givetvis görs övertramp och flera av de intervjuade utsattes också för vad Forsberg kallar ”redaktionella kränkningar”. Det vill säga att de anhöriga ibland kände sig överkörda på grund av att journalistikens intressen som sagt inte alltid är densamma som deras.

Men att ingen ångrar sin medverkan är anmärkningsvärt. Antagligen har det att göra med att vi alla i de sociala mediernas tidevarv blivit vana vid att lägga ut en hel del av våra privatliv i mer offentliga sammanhang än tidigare. I allt större utsträckning också negativa saker. Detta är väl orsaken till att exempelvis Facebook nu utvecklar sin gilla-knapp så att det snart kommer finnas fler symboler än tummen att klicka på, bland annat en arg samt en ledsen emoji.

Hur media kan visa hänsyn verkar mycket handla om tidpunkt. Forsberg manar journalister till att noga överväga om man ska publicera intervjuer med anhöriga i närtid. ”Gör man det ska man tänka på sättet man tar kontakt med personen, och vad den intervjuade själv har för bild av vad det kommer resultera i” sade hon till SVT apropå attacken i Trollhättan.

Frågan är om barnen vars skolkamrater drabbades verkligen hade en sådan överblick samma dag som dådet inträffat. Eller om det bara var ”gamigt, gränslöst och oetiskt” som kommunikationschefen och medieanalytikern Olle Lidbom twittrade.

Varken drev mot kungahuset eller fjäsk

I tisdags var det FN:s internationella minnesdag för förintelsens offer. Eftersom det i år är 70 år sedan Auschwitz befriades så högtidlighölls och uppmärksammades dagen lite extra. Bland annat närvarade kronprinsessan Victoria vid den stora ceremonin i det polska koncentrationslägret. SVT:s reporter Rolf Fredriksson ställde då en fråga till henne om kungahusets kopplingar till nazismen och fick rejält med kritik för detta.

Men oftare deltar Public service-medierna i propagandamaskineriet kring familjen Bernadotte. Som under den rojalistiska yran inför kronprinsessans bröllop för fem år sedan. Då trängdes normalt publicistiskt tänkande undan hos alla medier, även hos Svt och SR, och det mesta kring kungahuset skildrades okritiskt.På SVT:s sajt hade Ebba von Sydow exempelvis en blogg där vi fick veta att Charlotte Casiraghi, dotter till Monacoprinsessan Caroline, fick sin första klänning designad av Karl Lagerfeld och att hon gärna mixar med märken som Gucci och Tod’s. En av många bloggposter som överskred gränsen för textreklam och som förmodligen inte accepterats om det inte varit för att fördämningarna helt hade brustit. Och Sveriges Radios bröllopsredaktion hade till en början anställt en av Daniel Westlings närmaste vänner!

Men när Carl XVI Gustaf – Den ofrivillige monarken släpptes senare under hösten var SR noggranna med att markera sitt oberoende. En medarbetare till boken arbetade som researcher på P3. Hennes arbetsgivare hade känt till arbetet med boken i två och ett halvt år men eftersom den nu (visserligen rättmättigt vad jag kan förstå) börjat kallas ”snaskig” och ”skandalös” i media så sparkades researchern från SR.

Kritiken om att Rolf Fredriksson med sin fråga framställde Victoria som skyldig till arvssynd kan verka rimlig vid första påseende. Men som Kristian Ekenberg, kulturjournalist på Arbetarbladet, skriver så är det visserligen konstigt att människor ska göras ansvariga eller få äran för vad förfäder gjort men ”med kungahuset är det liksom hela grejen”.

Kanske var inte tillfället det bästa men att kritiker, som exempelvis riksdagsledamoten Maria Abrahamsson och Sveriges advokatsamfunds generalsekreterare Anne Ramberg, väljer ordet ”smaklöst” är avslöjande. För ställt mot förintelsens miljontals offer blir ju detta etikettsbrott en rätt futtig missgärning.

Fredrikssons fråga var ju dessutom mycket hovsam: ”Har kronprinsessan funderat över familjehistorien? Det finns ju släktingar längre tillbaka som var anhängare av nazisterna. Sen finns det Folke Bernadotte som med de vita bussarna räddade folk ur koncentrationslägren.” Och när Victoria valde ett undvikande svar nöjde han sig med det.

Självklart ska våra public service-medier varken delta i drev mot monarkin eller ägna sig åt kungafjäsk. Ändå trampar man i de bägge dikena gång på gång.

Korrekt information och försvarbar etik

Uthängningar av brottsmisstänkta har blivit allt vanligare i medierna. Detta trots att svenska journalister själva faktiskt har en återhållsam inställning vad gäller namnpubliceringar.

Sedan 1988 hålls Nordiska Mediedager årligen i norska Bergen. I samband med evenemanget brukar det publiceras en större undersökning över folks medievanor och inställningar till nyhetsmedierna. För två år sedan lät de 1 860 skandinaviska journalister själva svara på en rad olik frågor, däribland några kring när det är rätt att gå ut med namn i bevakningen av rättsfall.

De svenska journalisterna är generellt sett mer restriktiva än sina norska och danska kollegor vad gäller namnpublicering innan fällande dom. Vid fall som rör ekonomisk brottslighet kunde 16 procent tänka sig att hänga ut den misstänkta. När det handlar om övergrepp mot barn ville bara hälften, åtta procent av journalisterna i vårt land, gå ut med namn innan dom.

Att medierna inte anonymiserar misstänkta i vissa rättegångar, som den den mot den svenska så kallade serieskytten Peter Mangs eller norska terroristen Anders Behring Breivik, är förstås helt i sin ordning. Det råder ett uppenbart allmänintresse att medierna i sådana fall och i största möjliga mån kan återge händelseutvecklingen utan begränsningar. Detta för att exempelvis motverka att felaktiga och för demokratin och medborgare skadliga konspirationsteorier florerar i samhället. Men vi har ju också vant oss vid att offentliga personer hängs ut i juridiska ärenden som helt saknar annat ”allmänintresse” än att den misstänkta är så kallat kändis och gjort nåt snaskigt, som exempelvis drogrelaterad kriminalitet.

Men glädjande nog är det faktiskt endast en minoritet svenska journalister, 44 procent, som inte vill vänta med att namnpublicera innan dom även när det kommer till offentligt kända personer. Så varför gör medierna idag ändå det i hög utsträckning?

Givetvis handlar det om att de kommersiella villkoren förändrats. De etablerade medierna måste ofta ta hänsyn till olika anonyma nätforum vilka snabbt lägger ut namn och bilder på brottsmisstänkta. Det är förstås problematiskt för de förra om den nyfikna allmänheten föredrar de senare framför de professionella journalistiska produkterna. Men vi riskerar vi ett race mot botten där olika hatiska nätaktörer sätter dagordningen. I det fortfarande relativt nya medielandskapet tror jag de etablerade medierna främst har sitt förtroendekapital i det motsatta, i genomtänkt information och likabehandling.

Nyhetsmediernas existensberättigande är och har alltid varit beroende av att de publicerar korrekt information i enlighet med en försvarbar etik. Och för att uthängningar ska vara försvarbara måste publiceringen leda till någon slags ökad kunskap om vårt samhälle. Mangs och Behring Breiviks bakgrunder ger exempelvis sådana kunskaper men inte kännedomen om kändisars eventuella partyknarkande.