Etikettarkiv: Liljeroth

Vi behöver en annan debatt

”Fördomar kallas sådana iakttagelser av verkligheten som väcker obehag” ska visst Horace Engdahl skrivit i sin nya bok Den sista grisen. Utan att känna till kontexten så är själva aforismen en bra sammanfattning över hur vissa svenska medborgare upplever att mainstreammedierna förtalar sanningssägare. Snarare handlar det om ett förgiftat samhällsklimat där de verkliga problemen kommer i skymundan när så många debatter, oavsett urprungligt innehåll, landar i frågor om invandring och etnicitet.

Fortsätt läsa Vi behöver en annan debatt

Hur het är kulturen i valrörelsen?

Lightmatter_burningman

Burning man – hett årligt kulturevenemang i Nevadaöknen

Det är riksdagsval i höst men vilka möjligheter finns det till att kulturpolitik blir en valfråga? Av det som hittills framkommit i debatten verkar de inte vara många. Fast kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tycks i alla fall försöka axla socialminister Göran Hägglunds roll från förra valrörelsen, det vill säga som regeringens kulturpolitiska enfant terrible, och det skapar i alla fall diskussion.

Hur såg det då ut inför förra valet 2010? Ja, till en början hävdade många att kultur skulle bli en stor valfråga. Framförallt var det sådana tongångar från de rödgröna och Socialdemokraternas dåvarande partiledare samt kulturpolitiska talesperson, dvs Mona Sahlin och Leif Pagrotsky, gick ut med att partiet ville satsa 200 miljoner inför kommande mandatperiod. Detta för att öka både unga och gamlas tillgång till kultur. Men någon riktig fart fick aldrig debatten. Visst var Göran Hägglunds attacker mot kultureliten i sitt Almedalstal om ”verklighetens folk” uppfriskande och skapade ringar på vattnet men det var en rätt yvig diskussion och på riksplanet blev kulturdebatten aldrig starkare än så.

Men lokalt lyftes en del konkreta exempel fram under förra valrörelsen. Bland annat projekt med kultur som recept till långtidssjukskrivna, mot till exempel depression eller smärta i axlar och rygg. Djärva pilotprojekt som säkert betraktades som flum av en hel del. Men under 2010 såg vi också hur den borgerliga regeringen visade en närmast fientlig attityd till samhällspolitiska kulturtidskrifter och tidningar. I kulturpropositionen det året hade de meddelat att de endast vill ge stöd till kulturtidskrifter ”vars huvudsakliga inriktning är kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden”. Efter valet sade kulturministern till tidningen Riksdag & Departement, apropå att högerextrema Nationell Idag skulle få presstöd, att statliga pengar inte ska ”gå till rörelser som vill minska demokratin” och att det också ”är problematiskt att presstöd går till kommunistiska tidningar.” En liknande inställning framkom i höstas när hon skrev på Svt Debatt i samband med att främlingsfientliga Nya Tider beviljades samma stöd.

Utifrån mixen av djärva pilotprojekt och ren fientlighet till vissa kulturyttringar var det svårt att då bilda sig en klar bild över borgerlighetens kulturpolitik och det ser inte bättre ut idag. Och oppositionen verkar inte alls lika benägna som förra gången att försöka lyfta kulturfrågor i valrörelsen. Risken är alltså överhängande att den valfråga många kulturarbetare önskar sig även i år till sist inte blir mycket mer än en till intet förpliktigande idédebatt. I bästa fall.

För debatt har ändå inte saknats under Lena Adelsohn Liljeroths tid som kulturminister och detta tack vare att hon gjort flera uppmärksamma uttalanden. Nu senast handlade det om att skådespelaren Sven Wollter förra söndagen satte upp en cabaret i Norrköping till förmån för hemlösa. När moderaten Sven-Åke Molund hyllade Wollters initiativ på Facebook replikerade partikamraten tillika kulturministern: ”Sven Åke, du har varit med så länge att du säkert vet att kommunisterna (ja, Wollter kallar sig stolt för kommunist) aldrig haft någon medkänsla med samhällets olycksbarn”.

Som nyhetsstoff tycker jag sådana här uppdateringar på privata Facebooksidor, trots allt ej officiella forum, sällan förtjänar några större rubriker men landets nyhetsredaktioner rapporterade i alla fall. Men när jag sen letade runt på deras kultursidor var det däremot förvånansvärt tunt. Det är trots allt statsrådet över kultur som ifrågasatte en kulturarbetare och ett kulturevenemang. Av flera anledningar tycker jag därför det finns anledning att ställa frågor kring Adelsohn Liljeroths lämplighet på sin post.

För det första undrar jag vad hon har för människosyn. På vilket sätt är uppsåtet förkastligt på grund av gärningsmannen? Tankegången bakom hennes replik verkar vara av grumligaste sort. Om hon själv skulle hamna i nöd med fara för sitt liv skulle hon då tacka nej till hjälp från säg Jimmie Åkesson? ”Jag tycker man ska värdesätta en människa för vad den gör och inte för vad den tycker”, svarade Molund henne på Facebook. Något bättre men själv tycker jag det är meningslöst att försöka värdesätta på detta vis eftersom varje människas värde är oändligt.

För det andra har jag betänkligheter kring hennes bildning. Jag avskyr intellektuellt snobberi och tycker inte att ett visst antal akademiska poäng krävs för en ministerportfölj. Men en hyfsad dos allmänbildning behövs nog för att klara jobbet som kulturminister. Personligen anser jag visserligen att Wollters självvalda politiska etikett är ett onödigt tungt kors att bära på men dagens svenska kommunister har ingen skuld till det blod som spilldes av de forna öststatsdiktaturerna. Vill Adelsohn Liljeroth markera mot suspekta vänsteråsikter så publiceras det på svenska kultursidor emellanåt fortfarande om inte devota så i alla fall förstående texter om den tyska terroristgruppen RAF. En kommunistisk grupp vars bestående idéhistoriska bidrag är en vämjelig elitistisk tanke om att kapitalismens sanna natur kan dras fram i ljuset genom att man mördar folk i klassfiendens sold. Men att banalt ifrågasätta någon på grund av en etikett är undermåligt.

För det tredje undrar jag förstås vad hennes ministerpost betyder för svenskt kulturliv. Hon har alltså tidigare skrivit en debattartikel om att skattemedel inte bör gå till tidningar som motverkar demokratins grundläggande värden och i hennes definition ingår inte bara högerextremister samt främlingsfientliga utan också kommunistiska medier. Det lät godtyckligt värre och nu vet vi alltså att också alla kulturarbetare som kallar sig kommunister bör bannlysas. Tanken att andra med vänsteråsikter missgynnas av hennes politik ligger ju nära.

Lena Adelsohn Liljeroth har genom flera sådana här märkliga utspel återkommande skapat debatt under sina två valperioder som kulturminister. Som när hon under konstmässan Market i Stockholm fick syn på konstnären NUG:s videoverk Territorial pissing och bestämt hävdade att det inte är konst och att graffiti till sin natur är illegalt. Eller när Ken Ring skrev ”Knulla P3 Guld och Grammis!” och kulturministern kände sig nödgad att tillrättavisa: ”Det visar hur vanligt det är att koppla sexualitet och hämnd”. I en demokrati är det inte kulturministerns sak att avgöra vad som är konst eller ej och hennes bokstavstrogna tolkning av ordet ”knulla” i detta sammanhang avslöjar bara hur dålig koll hon har på vardagsuttryck hos många arbetar- och medelklassvenskar under 50 år. För vår hip hopstjärna sa ju bara ”fuck you” fast på svenska vilket i sammanhanget förstås betyder ”dra åt helvete”.

Inför valet 2014 har ännu inte en enda kulturpolitisk satsning lyfts fram av partierna. I alla fall inte i tillräcklig grad för att vi skulle kunna tala om en riksdebatt. I den bemärkelsen verkar kulturen få en mer undanskymd plats i denna valrörelse än 2010 års. Å andra sidan så blev debatten den gången allt tystare ju närmare vi kom valdagen och Adelsohns Liljeroths pekfingerpolitik är intressantare än Göran Hägglunds svammel om ”verklighetens folk”. För den förra är, till skillnad från vad den senare då var, trots allt kulturminister och hennes olika utspel från samt lämplighet på den posten skulle kunna bli en utgångspunkt för att lyfta kulturpolitiken i valrörelsen.

Publicerad i Västerbottens-Kuriren

Kulturministerns kommunistskräck

Lena

Lena Adelsohn Liljeroth

På söndag sätter skådespelaren Sven Wollter upp en cabaret i Norrköping till förmån för hemlösa. När moderaten Sven-Åke Molund tidigare i veckan hyllade Wollters initiativ på Facebook replikerade partikamraten tillika kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth: ”Sven Åke, du har varit med så länge att du säkert vet att kommunisterna (ja, Wollter kallar sig stolt för kommunist) aldrig haft någon medkänsla med samhällets olycksbarn”.

Fortsätt läsa Kulturministerns kommunistskräck

Debatten om sponsring i SVT ideologisk

Efter påsk kommer en utredning att tillsättas för att utforma förslag till public servicebolagens framtida verksamhet. Det har talats om att det under riksdagspolitikens behärskade yta nu pågår ett ideologiskt krig om SVT, SR och UR.

Jag har tidigare bland annat skrivit om tv-licensen och programutbudet. Två fronter i striden om SVT. Vad gäller det förra har jag svårt att se varför finansieringen inte kan ske via skattesedeln då nuvarande betalmodell är föråldrad och många program ändå går att se på nätet utan licens. När det kommer till programutbudet så tror jag att det är effektivare att verka för ett ökat demokratiskt inflytande över de kommersiella kanalerna än att krampaktigt försvara ett brett utbud i SVT och därmed slösa resurser på ett delvis liknande utbud som TV4.

En tredje front utgör sponsringen. Lena Adelsohn Liljeroth vill göra tydligare skillnad mellan de kommersiella medieföretagen och public service. Exempelvis har hon i nuvarande sändningstillstånd slopat förströelse som kärnuppdrag för SVT. I linje med det vill kulturministern slopa möjligheterna till sponsring. De 30-40 årliga miljonerna utgör idag visserligen knappt en procent av budgeten men är avgörande för att SVT ska kunna sända världsmästerskap i de stora idrotterna. Kulturministern menar dock att public service-kanalerna istället ska koncentrera sig på ”idrott som inte så ofta bevakas av de kommersiella kanalerna”.

Förslaget har stött på patrull och det rejält. Förutom den rödgröna oppositionen menar såväl Centern som Folkpartiet och Kristdemokraterna att det är viktigt att större idrottsevenemang som OS och fotbolls-VM sänds i breda kanaler. Dessutom är Sverigedemokraterna motståndare utifrån sin nationalistiska grundsyn. ”Landskamper bygger ju upp gemenskap och måste därför kunna sändas som public service för hela befolkningen”, sa SD:s kulturpolitiske talesman Mattias Karlsson till Svenska Dagbladet häromveckan.

Debatten är lite märklig. Det kan inte vara politikernas uppgift att besluta om vilka specifika program som SVT ska sända. Men visst. Ifall en majoritet av folket vill kunna se ett program, låt säga ett populärt idrottsevenemang, och ingen annan kanal i basutbudet kommer sända det så är det väl rimligt att det finns resurser för SVT som möjliggör ett självständigt publicistiskt beslut i frågan.

En viktigare fråga är hur stor sponsringen får vara. Dagens en procent av budgeten, men inte mer, kanske trots allt är en pragmatisk lösning. Från högerhåll är man dock alltid oroad över att allmännyttiga företagsverksamheter krockar med kommersiella intressen och kritiserar därför sponsringen. Konkurrens är okej men bara så länge det sker mellan vinstinriktade företag.

Ett ideologiskt krig pågår som sagt.

Radioteaterns nya chef om public service: GP, DN, SvD, Expr,

Publicerad i Skd den 3/1-2011

Varför ska vi ha kommersiell tv?

Vilken är SVT:s roll när vi kan se dagens många kanaler när och var vi vill?

Så var vi där igen, i en framtidsdiskussion om public service. Inför SVT:s och Sveriges Radios förhandlingar med kulturdepartementet har Lena Adelsohn Liljeroth flaggat för ett avsmalnat programutbud för åtminstone SVT. Att de ska sända programmen som inte får plats i de kommersiella kanalerna är visserligen en gammal ståndpunkt, i grova drag omhuldad av den politiska högern och avfärdad av vänstern.

Fortsätt läsa Varför ska vi ha kommersiell tv?

Dåligt förankrade politiker

Folkligt värre

Så var vi där igen. Vad är det med borgerliga politikers kultursyn? En ny undersökning visar att närmare nio av tio invånare i Uppsala anser det viktigt att den anrika universitetsorten uppfattas som en kulturstad. Men inte fasiken passar kommunens ansvariga på att göra några feta utspel för det.

Fortsätt läsa Dåligt förankrade politiker

Statlig mörkläggning av högerextrem verksamhet

Högerextrema Nationell Idag beviljades ifjol presstöd på mer än två miljoner kronor vilket orsakade debatt. Jag ansåg då och anser fortfarande att det var ett rätt beslut. Nu har tidningen åter igen beviljats anslag men Presstödsnämnden har av någon märklig orsak valt att hemligstämpla det ekonomiska underlaget. Samtidigt ifrågasätts hela bidragsformen från regeringshåll.

Fortsätt läsa Statlig mörkläggning av högerextrem verksamhet