Den legitima cancelkulturen

Foto: Markus Winkler

Vi måste problematisera att vänsterns, och liberalernas, långa kamp för yttrandefriheten vacklar i en polariserad tid. Men det betyder inte att stödet för de vars rättigheter kränks måste vara blint.

Igår fredag skrev Åsa Linderborg i Aftonbladet om ett för mig viktigt ämne, yttrandefriheten. Hennes erkänt vassa penna är den här gången riktad mot vänstern vilket gör kolumnen än mer angelägen. För visst är det redan många från olika politiska kanter som slår in de öppna dörrarna, som Erdogan, Putin och den inhemska radikalhögern. Lika starkt försvar av yttrandefriheten finns däremot inte när det gäller cancelkultur och annat som titt som tätt går över styr till vänster. Kritik finns men hörs mest från högerpopulister och den påverkar förstås inte i samma grad som en så att säga kamratlig kritik, om det funnes någon bredd i den, skulle göra.

Lars Vilks är kanske det mest slående exemplet i nutid. Han fick som bekant i åratal utstå hot och hat från våldsbejakande islamister efter den beryktade Rondellhunden. Att hans konceptuella och processinriktade konst gjorde att han deltog i högerextrema sammankomster, vilket han såg som del av verket, betydde givetvis inte att hans yttrandefrihet på något vis kunde anses förbrukad. Tyvärr var försvaret av den minst sagt klen från vänster.

Men som jag tidigare skrivit i den här spalten i samband med den högerextrema danska politikern Rasmus Paludans koranbränningar, så är Lars Vilks också ett exempel på det dunkelt tänkta i att kräva ett blint stöd. Att den mest principfasta yttrandefrihetskämpen förr eller senare kommer att tvingas infoga ett aber, ett men, i sitt försvar av yttrandefriheten. Och då inte i fråga om själva rättigheten.

För i försvaret måste man också kunna uttrycka det man politiskt ställer sig kritisk till, som att i Den Stora Konstens namn legitimera högerextrema sammankomster. För inte heller konstnärer har politisk immunitet och måste givetvis kunna kritiseras på samma sätt som alla andra medborgare.

Ett annat exempel, som Linderborg också tar upp i sin kolumn, är bojkotten av Bokmässan i Göteborg för några år sedan med anledning av att den högerextrema tidningen Nya Tider fått hyra en monter på evenemanget. Jag ska inte göra mig till språkrör för alla som bojkottade för vi var många. Så pass många att tidningen till slut kickades ut. Men i den bojkottkampanj Opulens drev på sociala medier var vi tydliga att yttrandefriheten även gäller Nya Tider: ”För oss är det självklart att ett demokratiskt samhälle också måste tillåta högerextrema åsikter. Att en tidning som Nya Tider, vars närvaro på bokmässan orsakat debatten både ifjol och i år, uppbär presstöd är också i sin ordning”, skrev vi.

För frågan handlade inte för oss om yttrandefrihet. Snarare var det här ett exempel på när så kallad cancelkultur faktiskt är berättigad. När organiserade hotkampanjer från yttersta högern försöker tysta författare och journalister kändes det inte rimligt att delta i ett branschevenemang där högerextrema tillåts. Bokmässan i landets andra största stad är ett kommersiellt evenemang och vår bojkott handlade helt enkelt om konsumentmakt. Vi köper inte er tjänst, hyran av en monterplats, om ni också hyr ut till demokratins fiender. Svårare än så var, och är, det inte och det är något helt annat än att kräva att en organisation eller en tidning tystas.

Vi måste problematisera att vänsterns, och liberalernas, långa kamp för yttrandefriheten vacklar i en polariserad tid. Men det betyder inte att vi har någon plikt att ställa forum till förfogande för exempelvis de som inte alls respekterar våra rättigheter. För i yttrandefriheten ingår ingen rätt att få göra sig hörd överallt.

Ett nytt år och ett nytt magasin

Bild: Werner Moser

”För ett i verklig mening oberoende medium, ägt av oss som producerar tidningen, finns inga miljoner att vänta från politiska partier eller andra organisationer.” I veckans redaktörsspalt i magasinet Opulens manar jag till stöd i mediekriget mot de allt starkare högerreaktionära krafterna.

I måndags startade Opulensåret 2023. Under jul- och nyårsledigheterna har magasinet gått på sparlåga och vi har endast publicerat den dagliga julserien Kring Ringsjön. Samtliga delar finns samlade här.

Som jag skrev i min sista redaktörsspalt ifjol innan uppehållet kommer vi presentera en omfattande så kallad rebranding av vårt magasin under våren. Det handlar om samhällsjournalistik, om fler och vassare opinionstexter, vardagsskildringar och satir om det rasistiska klassamhället och dess medlöpare. Det är vårt bidrag till att möta den reaktionära samhällsutveckling, där vi till slut även fick ett blåbrunt maktskifte i Sverige, som till stor del orsakats av åratal av medvetna högerradikala mediesatsningar på nätet.

Men detta kommer förstås att kosta och för ett i verklig mening oberoende medium, ägt av oss som producerar tidningen, finns inga miljoner att vänta från politiska partier eller andra organisationer.

Därför behöver vi ditt stöd!

Prenumerera på Opulens Premium och få tillgång till våra låsta artiklar. Det kostar endast 39 kr i månaden eller 450 kr för ett helår. På köpet får du tre månaders obegränsad och gratis tillgång till hela utbudet (värde 267 kr) av kvalitetsfilmer från Draken Film, 30% rabatt på hundratals  boktitlar från Natur & Kultur, samt kan delta i våra skrivartävlingar.

När vi startade Opulens för snart sex år sedan var det på grund av att vi i flera år sett hur svensk kulturjournalistik dränerats. Många, även de som fortfarande prenumererar på en morgontidning, har idag ingen fullödig kultursida. Vårt bidrag för att stärka kulturjournalistiken har hittills varit detta dagliga magasin men nu handlar det också om kvalificerad samhällsjournalistik. För att lyckas med denna satsning behöver vi alltså fler läsare som prenumererar på våra låsta artiklar.

Teckna prenumeration på vår premiumtjänst och välkommen till ett nytt år med Opulens!

För nationalismen är kritiska perspektiv av ondo

Inte heller en kulturjournalistik värd namnet är möjlig att förena med nationalism. Jag skriver apropå debatten om Tidöavtalet och kristen värdegrund.

Det pågår en intressant debatt om huruvida nationalism är förenlig med en kristen värdegrund. Den startade med ett inlägg i Expressen av biskop Fredrik Modéus där han starkt kritiserade Tidöavtalet. Modéus menar att detta nationalistiska samarbetsprojekt mellan Sverigedemokraterna och regeringen går på tvärs mot en kristen syn på solidaritet.

Sverigedmokraterna plockade upp handsken och sedan har debatten spritts till ett otal medier. Bland annat skriver teologiprofessor Joel Halldorf att för kristendomen är ”människans identitet som Guds barn mer fundamental än hennes nationstillhörighet.”

Kulturmagasinet Opulens publicistik vilar ju inte på någon religiös grund. Men på ett liknande vis som SD:s kristna kritiker argumenterat i den pågående debatten menar vi att en kulturjournalistik värd namnet också är omöjlig att förena med nationalism. I grunden handlar det också om vår syn på konsten.

Konst är för oss inte i första hand viktig för samhället utan för människan. Visst kan konsten användas i politiska syften eller bara som förströelse men den är så mycket mer än så. Konst, vare sig det handlar om tv-serier med miljonpublik eller smala performanceföreställningar, kan bryta våra vanliga sätt att se på tillvaron. Ge oss glasögon som skärper vår blick på samhällskulturen och våra egna liv.

En från makthavarna fri konst är av yttersta vikt för individens frihet. Om konsten ska vara fri måste den ha ett kritiskt förhållningssätt till makthavarnas olika agendor. Och detta gäller förstås även för den journalistik som bevakar och analyserar konsten. Det vill säga det som Opulens sysslar med, kulturjournalistik.

Sverigedemokraterna och deras besläktade har en kultursyn som är den absoluta motsatsen. Med historierevisionism och myter vill de skapa en nationell gemenskap där kritiska perspektiv anses hota deras kulturellt enhetliga drömrike. Mot det ställer vi alltså kulturjournalistikens demokratiska mångfald. En kulturjournalistik värd namnet måste alltid utgå ifrån, för att parafrasera Halldorf, att individens frihet är mer fundamental än nationstillhörigheten.

Nästa onsdag kan bli en svart dag för pressfriheten

Foto: Joshua Woroniecki

”Sveriges demokrati är långt ifrån fulländad. Men att andra länder eller internationella organisationer kanske kommer få avgöra vad som bryter som svensk grundlag är fullständigt absurt.” I min helgkolumn denna vecka skriver jag apropå den kommande riksdagsomröstningen om grundlagsändring.

Sent ska vi syndare vakna. På onsdag förväntas riksdagen rösta igenom en grundlagsändring som innebär betydande försvagningar av yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsgrundlagen. Eftersom det är en grundlagsändring krävs två riksdagsbeslut med val emellan och riksdagen röstade ja första gången redan i våras. Något som rimligen borde väckt debatt redan då, i alla fall från oss som jobbar inom media, men den kritiken har i stort sett uteblivit tills nu, i elfte timmen.

Den nya lagen om utlandsspioneri möjliggör fängelsestraff på upp till åtta år för de som röjer hemligstämplade uppgifter vilka kan skada Sveriges relationer med andra stater eller mellanstatliga organisationer. Det betyder att anskaffar- och meddelarfriheten vid behov kan upphävas och att både journalister och deras uppgiftslämnare kan dömas. Med andra ord får makthavarna ett kraftfullt vapen för att tysta den fria journalistiken.

Alla remissinstanser inom medievärlden – som Publicistklubben, Svt, Journalistförbundet, Tidningsutgivarna och Myndigheten för press, radio och tv – har liksom Integritetsskyddsmyndigheten varit kritiska. Fyra chefredaktörer på Bonniers skriver i sitt gemensamma remissvar att lagförslaget påminner om de inskränkningar i tryckfriheten som infördes efter nazisternas maktövertagande 1933. Senaste tiden har kritik sent omsider även formulerats mer offentligt, på dagstidningarnas opinionssidor. ”Galet – ska nya lagen gå under radarn?” löd exempelvis rubriken till Stina Oscarsons debattinlägg i Svenska Dagbladet i onsdags. Och ”Granskande journalistik riskerar att bli olaglig” var överskriften för Dagens nyheters ledare i torsdags.

Att lagförslaget flugit under radarn har uppenbart med Sveriges ansökan om Natomedlemskap att göra. Grundlagsändringar brukar beredas av en parlamentarisk kommitté men har denna gång varit en enmansutredning. Samtliga partier utom Vänsterpartiet och Liberalerna röstade i våras för förslaget. Men när Sveriges Radio nu, inför den avgörande omröstningen, försökte få kommentarer av de partier som ställde sig bakom denna för demokratin så viktiga förändring så avböjde samtliga. Skandalöst är väl det minsta man kan säga om det.

Den tidigare kritiken medförde att det i propositionen nu talas om att uppgiftslämnandet inte är ett brott om det ”med hänsyn till syftet och övriga omständigheter är försvarligt”. En till intet förpliktigande tuggummiformulering alltså som i förlängningen kan innebära att det är själva ”skadan”, det vill säga hur främmande makt upplever en publicering, som avgör brott eller ej. Som Stina Oscarson skriver så är det från och med nästa år alltså inte otänkbart att det blir ”Erdogans reaktion på låt säga en publicering om övergrepp på kurder som kommer avgöra om publiceringen är försvarlig eller blir klassad som spioneri.”

Sveriges demokrati är långt ifrån fulländad. Men att andra länder eller internationella organisationer kanske kommer få avgöra vad som bryter som svensk grundlag är fullständigt absurt.

Organisera mot det blåbruna medieövertaget

Bild: Gerd Altmann

”Det råder inga tvivel om vad det högerextrema partiets framgångar i riksdagsvalet i hög utsträckning beror på. Vi som värnar om ett öppet, tolerant och demokratiskt samhälle måste nu prioritera nya mediestrategier.” Jag skriver apropå resultaten från Maktbarometern 2022.

Årligen sammanställer Medieakademin den så kallade Maktbarometern, data över vilka svenska konton som lyckas bäst på Twitter, Instagram, Facebook och Youtube. I år har för första gången även plattformen Tiktok tagits med i undersökningen. Politiskt blir högerkantringen allt starkare med Sverigedemokraterna som de stora vinnarna.

Twitter är den minsta av de fyra plattformarna men där har opinionsbildarna kanske den starkaste positionen. Bland de 100 största kontona har högern 44 och vänstern 20. Bland de fyra med allra mest räckvidd och som väcker störst engagemang står alla till höger med Carl Bildt på förstaplats följt av Hanif Bali, Ebba Busch och Ivar Arpi.

Endast på Instagram är vänstern något starkare. Men den bildbaserade plattformen är ju inte särskilt lämpad för politik och på den absoluta toppen finns Joakim Lundell. Influeraren som också ingår i kontot ”Familjen Lundell” som toppar Youtube. Även på Tiktok är det influerare, tillsammans med humorkonton, som dominerar.

”På den sociala plattform som är störst i Sverige har den svenska högern lyckats tveklöst bäst, både i förra riksdagsvalet och i det senaste”, skriver Medieakademin om Facebook. Där har Sverigedemokraterna gått från en andraplats ifjol till en förstaplacering i år och partiledare Jimmie Åkesson kommer trea vad gäller flest delningar, likes och kommentarer.

Med alla de fem plattformarna inräknade hamnar Sverigedemokraterna på andra plats, endast influerarna Joakim och Jonna Lundell är mäktigare. Det råder inga tvivel om vad det högerextrema partiets framgångar, särskilt bland yngre, i riksdagsvalet i hög utsträckning beror på.

Vi som värnar om ett öppet, tolerant och demokratiskt samhälle måste nu prioritera nya mediestrategier.

 

Tusen ord säger mer än en bild

Fotot jag twittrade ut i tisdags

 ”Det är bara vita på bilden, är inte nysvenskar välkomna?” ”Det är ni som är antidemokrater!” ”Varför demonstrerar ni aldrig mot antisemitism?” Efter att jag lade ut ett foto på Twitter i tisdags kväll har replikerna haglat. Nu ger jag svar på tal.

Man brukar säga att en bild säger mer än tusen ord. Det är en sanning med modifikation. I tisdags tog jag ett foto och så många tokiga tolkningar av en bild har jag aldrig varit med om. Fotot var på en manifestation mot rasism på Möllevångstorget i min hemstad Malmö. Snabbt sammankallad och med anledning av valresultatet. Jag twittrade ut fotot med orden: ”Just nu: Stor manifestation mot rasism på Möllevångstorget i Malmö. #val2022”.

Då blev det liv i luckan.

Å ena sidan fick tweeten tusentals likes, å den andra hundratals kommentarer varav de allra, allra flesta var negativa. De rent hatiska, om att vi demonstranter är vidriga svin osv, svarar jag givetvis inte på. Men har heller inte tid att enskilt svara de i många fall inte rimliga, men ändå inte otrevliga, twittrarna. Så här kommer svar på de vanligaste kommentarerna (läs: tolkningarna) av bilden vilka jag själv formulerar i fetade påståenden eller ledande frågor.

”Det är ni som är antidemokrater!” Nej, kära högertroll. Att demonstrera mot rasism med anledning av högerextremismens framgång är inte detsamma som att förkasta valresultatet. Sverigedemokraterna är de enda egentliga valvinnarna och det får vi givetvis acceptera. Det finns dock fler sätt att uttrycka sin röst i en demokrati än att lägga några valsedlar i urnan vart fjärde år. Landets antirasister bör nu höja sina röster och idag lördag kommer det återigen vara protester i landets tre storstäder. Det får DU acceptera.

”Varför protesterar ni aldrig mot de gängkriminellas skjutningar?” Det ena utesluter inte det andra och det ordnas faktiskt  regelbundet manifestationer mot våldet i Malmö. Särskilt känslomässigt stark minns jag att den på Gustav Adolfs torg var, efter att femtonåriga Ardivan Diaa Samir mördats i Rosengård. Dessa manifestationer har däremot sällan den politiska laddning att det blir rubriker i riksmedia så du har nog helt enkelt missat dem.

”Det är bara vita på bilden, är inte nysvenskar välkomna?” Eh, zooma in bilden eller skaffa nya glasögon om det nu är så viktigt för dig att konstatera hudfärgstoner. Har du fortfarande svårt att se nyanserna kan jag trösta dig med att andra mest verkar sett ”latinamerikanska exilkommunister”, IS-folk och kurder på detta foto.

”En större samling arbetsskygga bidragstagare än på den här bilden får man leta efter.” Här får jag lägga in en brasklapp innan jag svarar. Möjligtvis har de som är inne på detta tema gjort en statistisk undersökning på plats, det vill säga på Möllevångstorget i tisdags kväll. Men om så inte är fallet så får vi anta att dessa kommentarer är antaganden utifrån deltagarnas partipolitiska sympatier, vilka förstås i hög grad ligger vänsterut. Svt:s valundersökning för 2022 visar att SD har högst antal väljare, hela 57 procent, som är arbetslösa eller lever på sjuk- alternativt aktivitetsersättning. Men att hävda att detta skulle göra deras röster mindre värda är en sunkig människosyn som inte hör hemma i en demokrati.

”Varför demonstrerar ni aldrig mot antisemitism?” Denna och framförallt närliggande frågor om antalet judar i tisdagsmanifestationen samt varför det inte syns någon Israel-flagga på fotot, är förstås helt utanför ämnet. Men detta är Malmö och ni från yttersta högern försitter ju aldrig chansen att i stort sett vilket sammanhang som helst försöka rikta diskussionerna om stadens problem med antisemitism. Hur som helst. Jag har gått i flera Kristallnatten-demonstrationer och kippavandringar mot antisemitism här i hemstaden och Malmö är nog den kommun i landet som gör mest i arbetet mot judehatet vågar jag påstå.

”Partiet Nyans är det verkliga rasistiska problemet!” Ja, vad ska man svara på det? Ordna en manifestation själv! Fast det vet ju både jag och vilket slumpvis valt högertroll som helst att det inte kommer att hända. Reaktionära Nyans är ett pytteparti men visst, vi kommer nog att få ta den matchen också.

stefanbergmark.se