Hellre se mellan fingrarna än uppmuntra till lagbrott

I förra veckan slog polisen i Helsingborg till mot en svartklubb. Det var tredje gången sedan i julas. Eftersom tillställningarna räknats som ”slutet sällskap” har polisen inte kunnat beslagta alkoholen men myndigheterna försöker nu komma åt verksamheten genom att miljöförvaltningen utfärdat rökförbud i lokalen. En smått komisk åtgärd kan man tycka när narkotika tidigare påträffats på svartklubben.

Svartklubbar är sedan årtionden tillbaka ett inte obetydligt inslag i svenskt krog- och nöjesliv. När studenttidningen Lundagaard i fredags publicerade en guide över Malmös klubbliv verkar de inte se något problematiskt med att också tipsa om hur man hittar till svartklubbarna. Och för några år sedan satsade kulturnämnden i Malmö en miljon kronor på en utredning av något de kallade spontankultur. ”Det går att se svartklubbar som ett slags spontana initiativ från medborgarnas sida, som kompletterar det övriga utbudet.” stod det i slutrapporten vilken också talade om ”ett uppsökande och aktivt tillståndsgivande från kommunens sida”. Med andra ord: Kommunala tjänstemän tänkte man skicka ut på svartklubb och fann de ”kompletterande kvalité” i verksamheten så skulle den ges tillstånd.

Visst vore det trevligt med en mer mångfacetterad svensk krogmarknad. Byråkratin kring utskänkningstillstånden, särskilt kraven på lagad mat och därmed dyra restaurangkök, har gjort utbudet lite väl jämngrått på sina håll. Men den svenska restriktiva alkoholpolitiken har otvivelaktigt varit till fördel för folkhälsan och att legalisera lönnkrogar är fel sätt att angripa byråkratin och likformigheten.

Däremot finns en mer eller mindre hävdvunnen praktik att se mellan fingrarna för viss verksamhet. När jag var i tjugoårsåldern sysslade jag under en kort period med svartklubbsverksamhet i Uppsala där jag pluggade. Det var helt ideellt. Klubben finansierade utomparlamentarisk vänsterpolitisk verksamhet samtidigt som den utgjorde en mötesplats för ung alternativkultur. Efter att politiska motståndare tjallat besökte en polispatrull klubben men vände i dörren eftersom de betraktade tillställningen ”ungefär som ett bröllop där gästerna får betala för alkoholen”.

Att legalisera dessa överträdelser i lagens gråzoner kan betraktas som belöningar och skulle onekligen göra att giriga människor startar ännu fler kommersiella ställen utan utbildade krogvakter där minderåriga erbjuds smuggelsprit och kanske också tyngre droger. Må vara att dessa krögare slänger in en och annan singer-songwriter för att kvalificera som ”spontankultur”.

Min karriär som svartklubbskrögare slutade dagen efter att mina polare till amatörvakter slängt ut en person som hade smitit in genom ett fönster i den nedlagda gymnastiksal vi kallade för klubb. Hans storebror med vänner bestämde sig för att hämnas och en mindre kravall utbröt med handgemäng och cyklar genom fönsterrutorna. Som tur var kom polisen snabbt till undsättning. Trots bröllopsjämförelserna någon helg innan hade de haft både civilare inne på klubben samt suttit i en bil utanför och spanat på oss hela kvällen.

Av någon märklig anledning lät polisen bli att gå vidare med de uppenbara lagbrotten. För även om vi hade en medlemslista så bestod den av de som för kvällen sökt sig till klubben, vilket knappast kan kallas ”slutet sällskap”, och en hel del hade dessutom inte åldern inne. Till och med skadegörelsen slapp vi betala då kommunen som vi hyrde av ställde upp med sin försäkring. Men. Jag kommer ihåg att jag dagen efter, under det att jag torkade blod från väggarna, skamset tänkte att det här hade mycket lite med politik att göra.

Som spontankultur betraktat var det inte heller särskilt lyckat.

Facebook comments:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *