Arkiv

När media tystade en generation

”Anarkister gömde vapen längs sin väg genom stan”. Så lyder den gulnade förstasidan på ett exemplar av Kvällsposten jag sparat i en av bananlådorna i vår källare. Den utlovar ”bildextra” och läsning om ”gatukriget” på sidorna 2, 4, 6, 9, 10 och 11.

Den 14-16 juni 2001 pågick det som gått till historien som Göteborgskravallerna. Jag var i Göteborg under protesterna liksom vid den tändande gnistan, polisbrutaliteten vid EU-toppmötet i Malmö i april samma år. Det är om de händelserna rubrikerna i det där numret av Kvällsposten handlade om.

”Ni får skylla er själva.” Demonstrationståget tar plötsligt tvärstopp. Discomusiken från lastbilen längre fram tystnar och polismurens sköldmurar sluts allt tätare kring den bakre delen av demonstrationståget. Från en polishelikopter hörs en megafonröst: ”Det är polisen. Sitt ner!” Vi har vår femmånadersbaby och fyraåring med oss. Jag och barnens mamma beslutar oss för att föra ut barnvagnarna i en lucka i sköldmuren men polisen släpper inte igenom oss. ”Ni får skylla er själva. Ni har valt det här”. Det är den första aggressiva handling jag bevittnar denna vackra vårdag.

Men redan samma dag framträdde för mig en ganska tydlig bild över hur och varför polisen med våld omhändertog runt 250 demonstranter. Någon nära discobilen, vid den autonoma vänsterns svartklädda del av tåget, sprutade med en brandsläckare vid demonstrationens start. Eventuellt förekom där också någon smällare eller knallskott. En polishäst stegrade men inget våld förekom vid denna incident. En kvart senare omringar dock polisen den bakre delen av tåget. Några ägg kastas och slagord skriks mot polisen. Inringade demonstranter bildar mänskliga kedjor. Passivt motstånd. Gandhi ler i sin himmel men polisen attackerar.

Det fanns ingen anledning av polisen, som uppträdde maskerade och utan synliga identifikationsnummer, att plötsligt ändra den tillståndsgivna marschvägen. Och fastän att en betydligt fientligare stämning rådde och ägg även hade kastats under en mindre demonstration på fredagskvällen valde man att endast slå till mot den större under lördagen. Att isolera en del av en större demonstration var väl en betydligt intressantare övning med tanke på de massprotester som väntades till EU-toppmötet i Göteborg i juni.

Dessa misstankar skulle senare bekräftas. Under en rättegång mot en av de misshandlande polismännen säger han: ”Vid genomgången var det hela tiden underförstått att vi skulle statuera ett exempel, att visa att polisen inte skulle tillåta något inför Göteborg.” Han berättade även att styrkan redan innan demonstrationens avmarsch, innan incidenten med brandsläckaren, mottagit order om att förbereda omhändertagande av en större grupp människor. Hans påståenden skulle också stärkas av polisens egen utredning.

Även om den skarpa kritiken mot polisens insatser i Göteborg, delar av den senare framförd av den så kallade Göteborgskommittén under ledning av Ingvar Carlsson, är berättigad så var händelseförloppet i juni betydligt mer komplex än under den mindre upptakten i april.

Så den där vapengömman längs demonstrationsvägen i Malmö då? Den där som enligt min gulnade tidning skulle användas för ”flera attentat mot EU-toppmötet” och i ”ett regelrätt krig mot poliserna”? Jag ringde polisen några dagar efteråt. Vapendepån hade aldrig existerat. Men mediebilden om den bidrog till den hätska stämning som ett par månader senare i Göteborg ledde till de värsta kravallerna i Sverige i modern tid, i vars rättsliga efterspel inga poliser eller ansvariga makthavare dömdes, som traumatiserade tusentals medborgare och som mer eller mindre tystade en ung radikal generation.

Facebook comments:

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>