Arkiv

Nationalsången hör inte hemma i Melodifestivalen

Kristallen-vinnaren Gina Dirawi Sarah_Dawn_Finer_Sommarkrysset_2012_By_Daniel_Åhs_Karlsson_(trim)

Gina Dirawi och Sarah Dawn Finer

Helgens deltävling i Melodifestivalen kritiserades då programledarna Gina Dirawi och Sarah Dawn Finer tillsammans med bland annat Jon Henrik Fjällgren sjöng Du gamla, du fria med inslag av andra sånger på arabiska, hebreiska och samiska. ”Varför ägnar sig svensken åt självskadebeteende gång på gång? Varför skäms vi så mycket för våra symboler och vårt ursprung?”, frågade sig exempelvis Göteborgs-Postens politiska redaktör i Alice Teodorescu i tisdags.

Även om jag anser att hennes frågor inte riktigt har med Dirawis och Dawn Finers tilltag i lördags att göra tror jag hon i dom formulerar något också breda folklager undrar: ”Vad är det för fel på att vara svensk?”

Avsaknaden av debatt har gjort att nationalistiska krafter friktionsfritt kunnat definiera sig själva som de enda sanna förkämparna för ”svenskheten”, för svensk kultur och svenska traditioner. Men det är skillnad på att fira jul eller påsk på traditionellt svenskt vis och svära trohetseder till den blågula fanan och sjunga Du gamla, du fria. Det är skillnad på att vara stolt nationalist och stolt midsommarfirare.

Nationalism är hyllandet av unkna etnocentriska föreställningar om den egna kulturens överlägsenhet. Vår nationalsång är en hyllning till ett Sverige i fornstora da’r, ett Sverige som begick övergrepp och dödade i den blågula fanans namn. Nationalismen har historiskt sett varit ett effektivt medel för överheten att ena samhällsklasserna mot en påstådd gemensam fiende. Nationalismen är till sin natur antidemokratisk. Bror till rasismen och kusin till fascismen. Det är detta vi antirasister bör tala om.

Men det gör vi inte. Eller. Vi tydliggör i alla fall inte skillnaden mellan svensk kultur och svenska traditioner och nationalism.

Istället för en folklig antinationalism finns istället en kokett omvänd nationalism hos delar av etablissemanget. De som nationalisterna kallar ”svenskfientliga”. Ni vet. Folk som av grumligt principiella och förment antinationalistiska skäl anser att i stort sett allt som upplevs som svenskt är töntigt. Som använder uttryck som att en person är ”härligt osvensk” och som tycker att folkdräkter är ungefär det mest pinsamma som finns.

I en kolumn i Aftonbladet beskrev Herman Lindquist en gång ”svenskförnekarna”, en arrogant pk-elit av vänsterister och socialliberaler vilka pekar ”finger åt den överväldigande majoritet av svenska folket som är född och uppväxt i Sverige, som har svenska som modersmål, som har en hemkommun i ett landskap där de hör hemma.”

Även om det bär mig emot att erkänna så tror jag att också Herman Lindquist var något väsentligt på spåren. Att många så kallade vanliga medborgare känner sig förolämpade av att de inte tillåts vara stolta över sina egna kulturella uttryck.

Men till skillnad från nationalisterna tycker jag inte det är en fråga om små gradskillnader. I min värld är det ett mycket långt steg från att erkänna svensk kultur till patriotism. Tvärtom är det just den sammanblandningen som är förödande och som ger ett, om inte heltäckande så i alla fall viktigt, svar på varför Sverigedemokraterna vunnit såna exempellösa framgångar. SD har länga tillåtits rida på en orolig, måhända för de intellektuella en chimär, frågeställning hos många: ”Vad är det för fel på att vara svensk?”

Men nej, det är förstås inget fel på att vara svensk. Däremot är det åt h-e att vara nationalist. Och nationalsången, med eller utan mångkulturella inslag, hör överhuvudtaget inte hemma i Mellon.

Facebook comments:

Leave a Reply

You can use these HTML tags

<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>