Arkiv

Nationalisterna är inga underdogs

640px-Marine_Le_Pen_discours_banquet_des_Mille16_louis-maitrier_Paris_XV_10-2011

Marine Le Pen, partiledare för högerextrema Nationella fronten i Frankrike

”Jag inser ju att jag knappt har några läsare kvar. Det finns ingen att skriva för. Alla har gått i väg för att storma invandrarförläggningar eller införa strängare visumregler.” I måndags skrev författaren, journalisten och fd soldaten Arkadij Babtjenko en artikel i DN som fick stor spridning på nätet. Enligt kulturchef Björn Wiman kan den också vara den mest nattsvarta han någonsin publicerat.

Kanske är det redan för sent för Ryssland, som Babtjenko menar, men samma nationalistiska mörker sänker sig nu över stora delar av Europa. I dagarna har opinionsundersökningar publicerats som visar att exempelvis högerextrema Nationella fronten är Frankrikes största parti och SD tredje störst i Sverige. Vi måste inse att nationalisterna inte längre är några rebeller som slåss mot överheten utan själva en del av makteliten.

Att SD borde bevakas på samma sätt som andra politiska partier kan därmed tyckas självklart. Samtidigt beter sig inte sympatisörerna som vilka som helst. Exempelvis brukar andra partianhängare inte ha den lilla otrevliga ovanan att i parti och minut hota journalister. Ledande sverigedemokrater brukar vifta bort detta faktum med att de inte kan ta ansvar för vad andra gör och att medierna har sig själva att skylla. Jämför detta med Feministiskt Initiativs bildande 2005 och den hårda bevakning partiet då fick utstå. Till och med Tiina Rosenberg, van vid tuffa tag i offentligheten, vågade inte gå ut bland folk under första halvåret har hon berättat i intervjuer. Trots det började inte feminister att hota landets redaktioner. Och om de ändå hade gjort det så hade förstås inte FI:s företrädare hävdat att hoten var journalisternas egna fel för att de rapporterade så elakt om partiet.

Jag är ingen stark anhängare av konsekvensneutral journalistik. De publicister som hävdar den ståndpunkten gör det enkelt för sig. Ofta verkar det mest handla om att undvika debatt om den egna journalistiken. Likväl kan förstås inte bevakningen av en politisk rörelse, oavsett färg och fason, styras av journalistkårens privata åsikter. Det är inte bara etiskt ohållbart utan också, vad gäller SD, rent kontraproduktivt. En inte obetydlig del av deras framgångar bygger ju på den självpåtagna rollen som anti-etablissemanget. Om en nyhetsreporter låter sin aversion mot partiet skina igenom så finns det tusen sajter, bloggar, twitterkonton och kommentarsfältherrar som gör politik av situationen.

När kungen och svenska ministrar fått tårtor i ansiktet hördes inga samfällda skrik från Sveriges opinionsbildare om att demokratin var i fara. Däremot uppfattades ett och annat fniss. Skillnaden i mediernas reaktioner när Åkesson tårtades avslöjar att det ännu inte sjunkit in hos oss alla – att SD liksom flera av Europas övriga nationalistpartier inte är några underdogs längre utan att de redan tillhör makteliten. Och om de inte stoppas nu kan det snart vara för sent.

Publicerad i Västerbottens-Kuriren

 

Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Comments Closed

Kommentarer är stängda.