Arkiv

Sommar, sommar, sommar…

Skärmavbild 2013-05-29 kl. 13.07.41

Några av årets sommarvärdar 2013

Idag presenterades årets sommarvärdar i P1. Vad vore en svensk sommar utan denna radiotradition? Under mitt vuxna liv har jag varit en hyfsat trogen lyssnare. En säsong av detta radioprogram är förstås bara ett subjektivt urval röster, av oändligt många möjliga, i samtiden. Men just därför tror jag formatet har bäring även i framtiden.

Programmet torde vara ett av Sveriges Radios käraste och mest omdebatterade. Kritiken brukar i stora drag kunna sammanfattas med fyra ord: Det var bättre förr. När programmet firade 50-årsjubileum för fyra år sedan så var Maria Pia Boëthius en av dem som utdelade det traditionsenliga riset. Under rubriken Egotripparnas galleri skrädde hon inte orden i sin krönika i tidningen ETC: ”Sommar har förvandlats till en privatiserad galleria, där kändisprodukter och sådana som ser sig själva som varumärken får lov att fritt bjuda ut sig.” Hon jämförde programmet med Red Light District i Amsterdam.

Och så: Om bara Tage Danielsson, med sin värme och omsorg om de små, hade levat! 40-talistvänstern brukar ofta göra så när de vill vara folkliga och visa på hur hårt och kyligt Sverige blivit. Då åkallar de snälla Tage. Tage som, under sin tid som underhållningschef på Sveriges Radio, dessutom var den som skapade programmet Sommar. ”Det är tveksamt om han ens tillåtits bli sommarvärd i denna tid”, menade Maria-Pia.

Jag kan också hålla med om att det idag råder brist på den humanism och anarkistiska samhällskritik som Tage Danielsson stod för. Men jag tror att Maria-Pias och andras kritik om förytligande ändå är missriktad. Sommarvärdarna i P1 har aldrig varit särskilt systemkritiska. Både nu och för tjugo år sedan, så länge som jag har lyssnat, har standardmallen för programmet varit att en privatperson berättar om sitt liv och spelar några favoritlåtar. Punkt. När jag tittar igenom gamla listor över sommarvärdar så ser jag inga större förändringar över tid. Det är ett antal kändisar från olika branscher som väl oftast kvalat in för att de, som Maria-Pia kallar det, ”ligger rätt i tiden”. Några kommer kanske med på gamla meriter. Som Tages gamla vapendragare, anarkisten Hasse Alfredsson, vilken faktiskt var sommarvärd såväl -89 och -99 som -09.

En gedigen yrkestitel verkar visserligen inte vara så viktig längre. På 2000-talet kan en sommarvärd presenteras som ”ordkonstnär”, ”coach” eller ”överlevare”. Det breda begreppet ”artist” verkar många föredra nuförtiden. Men det säger nog mer om hur samhället förändrats under dessa år än om programmet Sommar.

De stora berättelserna – religionernas, ideologiernas – är visserligen inte döda men hårt åtgångna av inbördes konkurrens och vår tids hypermediala individcentrerade babbelkultur. Det senare, inte minst de nya sociala medierna, har nog också ökat stressen hos oss mediekonsumenter. Därför. Även om en säsong av Sommar i P1 som sagt bara är ett subjektivt urval röster i samtiden så tycker jag det är befriande att själv slippa välja, att bara slå på radion och passivt acceptera vem redaktionen just denna dag valt att sätta i studion.

Taggar: , , ,

Comments Closed

7 comments to Sommar, sommar, sommar…

  • Nils-Gunnar Sundell

    Jag lyssnade på Tage, jag lyssnade på Torsten Ehrenmark. Några av de sommarvärdar som jag tyckte bäst om har jag sparat på kassettband. De första sommarprogrammen jag lyssnade till hörde jag i transistorradio i en enkel sommarstuga. I en tid där vi inte hade tv och endast en kanal på radion. Det är klart att Sommar är på ett annat sätt idag än då, då du läste lokaltidningen, då du skrev brev och idolerna hette Mora Nisse och Ingemar Johansson. Tror också själva sommaren är annorlunda. Ingen fabrikssemester. Vädret är inte som det var… Jag ska se vilka program jag skall lyssna till. Hoppas att Fausta Marianovic får göra ett program. Nisse i Skarvsjöby

  • Mangan

    Det som plattar till programmet idag, gör det halvtråkigt är inte bristen på systemkritik eller alldeles sjövilt högljudda anarkister, den slags värdar som, tja, Thåström eller Magnus Uggla hade kunnat vara om de bjudits in 1979. Det knepiga är homogeniteten och de blöta pekfingrarna i luften. Sommarvärdarna är numera till 95% unga författare, medieproffs, tidningskrönikörer, personer från talangjakter, tv-serier och festivaler och en del unga politiker, de flesta är under 40 och nästan samtliga bosatta i Stockholms innerstad. Och de kör ganska tydligt sitt eget peptalk, de lobbar för sitt personliga varumärke: hurra vad jag är härlig!

    En gång var idén med programmet att bjuda in rejält kända personer (eller ”ovanliga personer du inte visste att du var nyfiken på”) och låta dem tala otyglat, men med omdöme och utan att tvinga lyssnaren att tycka om dem, om sitt liv, om saker som intresserade dem. och spela en hög skivor och kanske snabbt kommentera dem, gärna litet ovanliga skivor. Idag är konceptet att kändisar och kvartskändisar ska berätta om sin karriär i de underbara medierna och med betoning på de senaste fyra, fem åren – redaktionen väljer med förkärlek sådana som har gjort produktsläpp eller synts mycket i tv-rutan eller på scen under de senaste två åren. Det blir mycket JAG i en redan jagfrälst tid, och det blir r’tt enahanda.

    Jag kan hålla med om att själva galleriet av ”svenska kändisar” ser annorlunda ut idag, synen på vem som är Kändis har förändrats. Men Sommarredaktionen lägger sig platt för en bild att kändis, det är man främst genom att synas och snackas om i tjattermedia, inte på vad man faktiskt uträttat i rampljuset utan för att man varit *exponerad* och omtalad av innegängen i media.

  • Mangan

    Man kan jämföra med hur intervjuer görs i media numera. Idag är aktualitetskravet stenhårt, det fokuseras mycket på de ”headline moments” någon har haft de senaste åren. barndomen kan för all del också komma med, men intervjuare i media idag lägger sig i regel tätt inpå den berättelse som kändisen själv vill sälja in och som ska vara aktuell; följdfrågor, preciseringar och motfrågor är det glest med. Den sorts intervjuer som Lars Ulvenstam gjorde för SVT på 80-talet, eller som kunde höras i radion ännu på 90-talet – prövande, inkännande, genuint berättande, ibland ”essayistiska” – är idag helt utdöd i svensk etermedia. Våra yngre journalister beundrar den arten när de möter den i prestigefyllda amerikanska magasin men reflekterar inte över varför den inte verkar kunna göras på hemmaplan längre.

  • Instämmer – som jag gjort i decennier – i Maria-Pias åsikter. Och även i Mangas välformulerade.
    Befriande att få läsa att andra så väl lyckas uttrycka skälen till varför jag blir mer och mer irriterad varje gång årets sommarpratare presenteras.
    Frånsett irritationen över urvalet kommer jag med all säkerhet att lyssna på ett och annat program även denna sommar.
    Så tack till dig Stefan för att du tog upp saken i din blogg.

  • Mycket av det du tar upp Mangan låter riktigt och klokt och är trist men hänger snarare ihop med tiden och kan inte skyllas på Sommar. Men inte pratar väl alla dagens värdar om sin karriär i medierna senaste åren? Fortfarande är det väl grundkonceptet – berätta om vad du vill men gärna om ditt liv och det som skaver – som gäller för de flesta?

  • Mangan

    Det är klart att det inte är Sommarredaktionen ensamma som drivit fram det, vi lever ju i en betydligt mer narcissistisk och varumärkesfixerad tid nu än för trettio år sen. Tittar man på krönikörer och ”experter” i pressen så är de också ofta upptagna med att sälja in, snacka upp det ena eller det andra – produkter, åsikter, tv-program de jobbar med, sina egna varumärken – genom sina texter på ett oblygt sätt som inte hade accepterats för en generation sen, varken av redaktionerna eller av många läsare. Men man kan tänka att Sommarredaktionen lägger sig väl platt för den utvecklingen.

    Det kan ju också hända att många av de stora elefanterna numera tackar nej, därför att programmmet har tappat status ellrr styrs hårdare under själva tillagandet – att redaktion och producenter normalt utövar en del påtryckningar på pratarna, mer eller mindre starka, har varit känt i flera år. Och då får man nöja sig med mimare, popkritiker och c-kändisar när man kanske hade siktat på Daniel Alfredsson, Timbuktu, Christer Lindarw eller K G Hammar.

    Apropå produktplacering och varumärken: hur mycket tror ni Aftonbladet betalade Beyoncé för att få trycka en hel extratidning om henne till hennes Stokckolmsspelning (bilaga igår). Det var ett av de mest persondyrkande dokument jag har sett på länge i pressen, och som PR var det guld värt, men det är klart att tidningen också betalat en hel del, över eller under bordet…