Arkiv

Klappjakter och klappturkar

En moderat tjänsteman kallade häromveckan en politisk motståndare för ”klappturk” på Twitter. Några dagar senare twittrar en sverigedemokratisk politiker att han önskar klappjakt på journalister och vänstersympatisörer. TT valde att gå ut med namn på tjänstemannen men inte på den förtroendevalde.

Om det är rätt eller fel med namnpublicering är en ständigt återkommande fråga. Namnpublicering mot någons vilja alltså.

De flesta av oss anser väl att uthängningar av kändisar och deras tillkortakommanden ofta går över gränsen. Det hindrar förstås inte att de snaskiga rubrikerna lockar oss att köpa tidningen eller klicka på länken. Vi är ju bara människor och att vara konsument på en kommersiell marknad tar inte alltid fram den goda medborgaren i oss. Men jag tror ändå att de flesta av oss anser att nio av tio ”skandaler” om kändisar inte skulle publiceras.

I andra fall, som vid grova brott, verkar det finnas en stark opinion som menar att namnpublicering mer eller mindre alltid är rätt. Jag delar inte den åsikten. Utgångspunkten måste vara att ett offentliggörande leder till någon slags ökad kunskap om vårt samhälle. Att få veta namnet på en brottsling, och därmed både försvåra för hans eller hennes rehabilitering samt riskera att det drabbar eventuella barn och andra anhöriga, leder inte nödvändigtvis till sådana insikter. Nu tänker jag inte endast på brottsmisstänkta. Integritetsaspekten försvinner inte bara för att någon blivit fälld i en domstol.

Det kan förstås ofta finnas anledning att namnpublicera när det gäller människor med offentlig ställning. Särskilt om det handlar om förtroendevalda och deras övertramp har politisk relevans.

Häromveckan gjorde alltså en sverigedemokratisk politiker flera grova uttalanden på Twitter. Bland annat hade han skrivit att ”I framtiden ska vänsterns blod flyta” och ”Förr eller senare blir journalister och PK folk öppet villebråd”. Och några dagar innan dess hade en moderat tjänsteman kallat en före detta socialdemokratisk toppolitiker för ”klappturk”. Vad som publicistiskt var rätt eller fel låter jag vara osagt men jämförelsen mellan desssa snarlika fall visar tydligt hur knepigt det kan vara med namnpublicering.

Att önska blodbad är väl lite värre än ett märkligt smygrasistiskt tillmäle (”klappturk” har sitt ursprung i de populära youtubeklippen om ”skogsturken” och ”laserturken”). Ändå valde TT att gå ut med tjänstemannens men inte den förtroendevaldes namn. Å andra sidan så var tjänstemannen centralt ansvarig för Moderaternas kommunikation i sociala medier och sverigedemokraten endast lokalpolitiker. Dessutom finns nog tyvärr en avtrubbad förväntan om att det är så här extremhögerns representanter uttrycker sig. Avgörande skäl måste också varit att moderaten endast fråntogs sin uppgift, i väntan på att en intern diskussion ska avgöra hans framtid, medan sverigedemokraten omedelbart avgick.

Taggar: , , , , , , , , ,

Comments Closed

Kommentarer är stängda.