Arkiv

Opinionsundersökningarnas skadlighet

”Går det då att tänka sig en politisk rapportering utan opinionsmätningsbulimi?” Frilansjournalisten Eva-Lotta Hultén ställde häromveckan den retoriska frågan i veckotidningen Arbetet (fd LO-tidningen).

Samma dag som jag skriver detta så rapporterar TT att 32 procent av svenskarna har förtroende för Socialdemokraternas jobbpolitik men bara 26 procent för Moderaternas. Detta enligt en Sifo-undersökning beställd av pr-byrån Westander. Vad ska jag göra med dessa siffror? Vad har de för betydelse för mig som medborgare i ett samhälle som säger sig vara folkstyrt? För ett antal månader sedan var siffrorna ungefär de omvända och det skulle inte förvåna mig om det inom en inte allt för avlägsen framtid kommer en undersökning där vindarna åter igen påstås ha vänt.

Det är nästan svårt att ens tänka sig politisk nyhetsrapportering, med vidhängande analyser på nyhetsplats och ledarsidor, utan opinionsundersökningar. De har blivit den politiska journalistikens vardagsmat. Men hur de formuleras är ofta avgörande för resultatet. Och som man frågar får man som bekant svar, konstaterar Hultén och pekar på att opinionsmätningsinstituten är privata företag och medierna deras kunder. Det är alltså alltid en fara att undersökningarna görs efter beställarnas förmodade önskemål, i det här fallet för att passa in i mediedramaturgin.

De ständiga opinionsundersökningarna och den uppmärksamhet medierna ägnar dem är inte bara med ett lite längre tidsperspektiv till stor del meningslösa utan dessutom skadliga för demokratin. De politiska rörelserna riskerar att att jaga opinionsvindar istället för att driva politiska frågor utifrån ideologiska övertygelser. Mätningarnas resultat blir viktigare än de politiska budskapen och undan för undan anpassas de senare efter de förra. Denna populistiska sjuka är färgblind och finns, framförallt hos inomparlamentariska politiska rörelser, både vänster- och högerut. Men undersökningarna är också ohälsosamma för oss enskilda medborgare. De förenklar och uppmuntrar inte till djupare ställningstaganden än stryktipsets 1 X 2.

Hur kommer det sig att opinionsundersökningarna har en sådan stark ställning i den politiska journalistiken? Antagligen för att de med sin tydlighet, sina diagram och staplar över vinnare och förlorare, just passar mediedramaturgin så bra. Och för att de är billiga.

Men skulle nyhetslandskapet klara sig utan dem då? Tja, varför inte? Samma dag som jag skriver detta rapporterar TT också att statsministern, enligt en undersökning från Skop, åtnjuter större förtroende hos svenska folket att leda regeringen än oppositionsledaren. För inte allt för länge sedan var siffrorna de omvända och jag skulle inte tappa hakan om de kastas om igen inom en snar framtid. Jag har svårt att se att dessa siffror egentligen har någon annan funktion än som utfyllnadsmaterial.

Comments Closed

2 comments to Opinionsundersökningarnas skadlighet

  • Lars Holstein

    Viktig fråga att diskutera! Jag håller helt med dig i det du skriver. För några veckor sedan publicerades en notis på nyhetsplats i Västerbottens-Kuriren där man hävdade att demokratin i Sverige hotades eftersom allt fler vägrade att delta i opinionsundersökningar och enkäter. Vad har man då bland politiker och mediafolk för perspektiv på demokratiska processer och spelregler?

  • Javisst. Hittar inte notisen när jag googlar men det låter som en rätt avslöjande syn på vilken demokratisyn som vuxit fram med mediesamhället.