Arkiv

Nationaldagen är ingen folkfest

Svenskarna firar 6/6 hemma vid grillen sägs det. Nja, grillar gör vi väl ändå?

Nationaldagen och kungahuset kan förstås betraktas som två sidor av samma mynt, som forsterländska kvarlevor från en fördemokratisk epok. Men till skillnad från monarkin är nationaldagen inte folkligt förankrad. En historisk tillbakablick visar att dagen snarare är ett fiasko, kanske de svenska helgdagarnas största flopp.

Nationaldagen är helt igenom överhetens påbjudna firande och har så varit sedan starten. Det började med att Skansens grundare Artur Hazelius år 1893 ordnade en ”nationalfest till firande af våra historiska minnen” i sin park. Valet av dag, den 6 juni, gjordes av två historiska orsaker. Dels hade Sveriges grundare, Gustav Vasa, denna dag år 1523 valts till kung och Sverige blev då på nytt en självständig stat när Kalmarunionen upplöstes. Sedan antog också riksdagen den 6 juni 1809 den nya regeringsformen. Datumet var kanske inte den enda tänkbara kandidaten men en dag i början av juni passade väl bra som startskott för Skansensäsongen kan jag tänka.

Till en början firades dock 6 juni endast i Stockholm. Men liksom Mors och Fars dag skulle affärsmän snart försöka få sprutt på firandet. 1916 fick grosshandlare Nils Ljunggren idén att man skulle fira en Svenska flaggans dag i hela Sverige. Han framlade sitt förslag till chefsinstruktör Carl Jegerheim i Stockholms landstormsbefälsförening och så blev det. Enligt känt manér försökte alltså kapitalet och överklassen skapa samförstånd mellan samhällsklasserna. Först 1983 blev 6 juni officiell nationaldag och 2005 en röd dag i almanackan. Men hur många miljoner samt veckor i förväg som SVT och TV 4 de senaste åren lagt ner på att försöka blåsa liv i de blågula firandena får nationaldagen fortfarande ingen riktig skjuts.

Hur kommer det sig? Ja, säg det. De ”sjyssta” nationaldagshetsarna som med emfas brukar hävda att de står för demokrati, mångkultur och allt annat fint är fortfarande skyldiga ett svar. För hittills har de inte levererat ett enda sunt argument utan mest pekat avundsjukt på alla andra länders natonaldagsfiranden, som det norska. Att ”alla andra gör det” är inte bara ett infantilt argument. Det är dessutom inte sant och, utan att vara helt okritisk till den sjuttonde maj, så firar som bekant norrmännen ändå något – befrielsen från Tyskland och innan dess Sverige. Även om deras dag är ännu äldre och från början också motiverades utifrån en grundlagsändring.

Jag kan förstå att man vill fira religiösa högtider om man är troende. För de stora högtiderna jul och påsk finns det kulturhistoriska skäl även för sekulärt firande. Nyårskalas med förhoppningar om framtiden eller att fira sommaren med dans kring lövad fallos är också traditioner enkla att förstå. Men den 6 juni manifesterar blott en sak: Svensk fosterlandskärlek. Hur man än vrider och vänder på saken landar nationalism alltid i hyllandet av unkna etnocentriska föreställningar om den egna kulturens överlägsenhet. Historiskt ett effektivt maktmedel för överheten att ena klasserna mot en påstådd gemensam fiende.

Så. Om man är nationalist så finns det förstås goda skäl att fira nationaldagen. Men om man inte är det så finns inget, varken historiskt eller nutida, skäl att delta.

Kungahuset må vara en annan sida av samma nationalistiska mynt men har till skillnad från 6 juni folklig förankring. De svenska republikanernas viktigaste argument för avskaffandet av monarkin är kanske att offentliga ämbeten självklart inte ska ärvas, att det är ovärdigt en demokrati. Men en radikal syn på individens frihet ger också djupare bevekelsegrunder. Vilhelm Moberg formulerade det bra när han skrev att kungadömet ”frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten.”

Även om det mesta av de reella maktbefogenheterna idag är avskaffade är kungahuset en primitiv rest från en tid då vi inte betraktade alla medborgare som jämlika. Givetvis skulle det i sig inte innebära något hot mot klassamhället men det är ändå av symbolisk vikt att vi förpassar monarkin dit den hör hemma, till historieböckerna.

Comments Closed

5 comments to Nationaldagen är ingen folkfest

  • […] Läs gärna: Nationaldagen är ingen folkfest […]

  • pia alm demir

    att förklara annandag pingst som vardag gjorde sakert bade kungen o svenska flaggans dag annu mer poppis.

  • […] gamla usla strategin att ”ta flaggan tillbaka”. För som jag ser det är nationalism en del av problemet, inte […]

  • Hans

    Visst skulle det vara mer självklart att fira nationaldagen om Sverige kämpat sig ur en ockupation och sedan blev självständig stat. Men varför kan man inte fira grundlagen och yttrandefrihet? Enligt undersökningar som diskuterades i Sveriges radio P1 igår så verkar större andel utlandsfödda svenskar fira nationaldagen jämfört med de som har bott i Sverige under många generationer. Kanske tar vi mycket för givet. Jag firar gärna, inte med flaggparad, men i tanken och med vänner, det som verkligen fungerar bra i detta land som inte heter Norden enligt hymnen, utan Sverige.

  • kalle andersson

    Nationaldagen firar vi tillsammans med våra Svenska vänner, nationaldagen är för oss Svenskar och självklart ska det firas i Svensk anda utan inslag av främmande traditioner.