Arkiv

Den tröttsamma Malmöbilden

Reklam för något trevligt i våra kvarter

”Malmö, Malmö, Malmö. Jag är så trött på Malmö”. En av papporna på vårt dagis forskar om kulturens betydelse för städernas förnyelse, i synnerhet Malmös. På vår lekplats i Sofielund häromdagen var han innerligt trött på mediernas skeva bild av hemstaden. Han är inte ensam.

En dokumentärserie på tv och ett besök från USA. I veckan har två mediehändelser bekräftat bilden av Malmö som våldets huvudstad i Sverige. Men Malmöborna höjer knappast på ögonbryna då det handlar om gamla rester som kokats upp och serveras igen.

”USA:s sändebud når hatets Malmö idag” löd rubriken i Expressen när Barack Obamas särskilda ombud för att motverka antisemitism tog Ilmar Reepalu i örat. Kommunalrådets påstådda judehat är välkänd för de flesta. Reepalu har kritiserat Judiska församlingen för att stötta ockupationsmakten Israel. Vad därefter skett är flera klantiga misstag från hans sida och möjligen har han inte heller tagit den antisemitism som är vardag för Malmös judar riktigt på allvar. Om det senare må vi berätta. Men Reepalu är inte antisemit och det drevet går på tomgång nu.

I första avsnittet av Svt:s dokumentärserie Malmöpolisen skildras bland annat deras arbete med den kriminellt belastade Rasmusgatan i Sofielund och hur det yttre befälet Paul Juhlin resonerar kring kravallerna som utspelades i Rosengård för fyra år sedan. Oemotsagd tillåts han bortförklara de rasistiska tillmälena, där ”apejävel” bara är en av de polisen själv dokumenterade. Det mjuka, Paul med barnen hemma i radhuset, blandas med det dramatiserat tuffa vi tidigare sett från de mindre seriösa kanalernas dokuserier om amerikanska poliser. Det luktar statspropaganda i modern tappning.

Malmö är generellt sett inte mer våldsamt än de två andra svenska storstäderna. Medias skriverier och den statistiskt sett höga upplevda otryggheten har nog flera förklaringar. Dels handlar det om att det finns politiska krafter som vill att det mångkulturella ”experimentet” Malmö ska framstå som misslyckat.

Sedan är Malmö också en förtätad stad som saknar förorter. Jag har ett par vänner som bor på Rasmusgatan. Från deras genomgångslägenheter har de utsikt mot två världar. Fönstrena mot norr vetter mot Gamla Sofielund och dess välskötta trädgårdar och gathus från förra sekelskiftet. Tittar de åt andra hållet ser de Seveds beryktade gata. På sommarhalvåret ett vardagsrum för somaliska och romska familjer under dagtid. Efter skymningen, oavsett årstid, drogförsäljning och ungdomsstök.

Vi är många i Malmö som bor mitt bland fattigdomen utan att vara en del av den och det påverkar förstås också berättelsen om staden. När medelklassen drabbas av kriminaliteten så låter vi omvärlden få veta det och våra röster hamnar inte i förortens medieskugga. Det handlar inte bara om medias intresse samt högre villighet att ”ställa upp i tidningen”, utan också om vad som skrivs på Facebook och Twitter etc.

Kollegor på mitt frilanskontor här på Möllevången arrangerade prisfesten till tävlingen Årets bild förra månaden. Denna bankett lade de ett par stenkast från kontoret, i tjusiga Moriska Paviljongen i Folkets park. När en av de inbjudna från Stockholm fick höra talas om adressen undrade han om de inte behövde skottsäkra västar i dom här kvarteren. En annan gäst, från Göteborg, frågade om han vågade gå själv från festen till hans hotell i centrum.

Ja, medias bild av Malmö är tröttsamt skev.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 29/4-2012.

Läs mer om Malmöbilden: Svd1, Svd2, Svd3DN1, DN2, AB, AB2, Expr,

Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Comments Closed

Kommentarer är stängda.