Arkiv

Till Melodifestivalens försvar

Björn Ranelid och Sara Li med bidraget ”Mirakel” gick till finalen igår.
Foto:Carl-Johan Söder/SVT

Melodifestivalen sträcker sig numera över flera veckor med många utröstningar och under ständig bevakning av landets nöjesmedier. Evenemanget har alltid fått utstå spott och spe för de musikaliska prestationerna. Nu häcklar finsmakarna det dokusåpaliknande programformatet också. Men om vi jämför med höstens Idol eller nöjesjournalistikens hyckleri kring Whitney Houstons död i veckan så framstår Melodifestivalen ändå som okey, i betydelsen sjysst, underhållning.

En gång i tiden kallade en del av oss Expedition Robinson för fascist-tv. I höstas följde jag Idol med en jury som hissar och dissar ungdomarna så elakt att örådet anno 1997 framstår som ganska så oskyldigt. Men spännande är det, de unga tävlande fantastiskt duktiga, och inte mycket annat kan locka både sex- och elva- samt femtonåringen till fredagsmys.

En återkommande bedömning från Idol-juryn var om någon deltagare var, eller inte var, en ”Artist 2011”. Kriterierna för hur en ”Artist 2011” skulle vara verkade lite flummiga men en sak är i alla fall tydlig – det handlar om att stöpa om de unga begåvningarna efter vad som säljer. Melodifestivalen må ha kallats ”kommersiellt jippo” åtskilliga gånger men framstår med sin blandning av etablerade artister och okända förmågor i olika åldrar och genrer som rena alternativkulturen i jämförelse. Och i Svt:s program slipper vi ju också en jury som kränker de unga deltagande med sina kvicka elakheter på teman som ”finlandsfärjemusiker”, ”karaokeafton” och ”pizzeriatrubadur”.

I veckan nådde mediernas hycklande roll i idolkulturen ett bottenrekord efter att Whitney Houston hittats död på ett hotellrum. De hade vältrat sig i sångerskans drogmissbruk, privatliv och uteblivna artistframgångar i åratal. Att kalla det för exploatering är en underdrift. Men nu plötsligt, innan den döda kroppen knappt ens hunnit kallna, så var Houston helgonförklarad. De många fotona på den av droger märkta människan gömdes undan och ersattes av bilder på en strålande och vacker stjärna. ”No matter what they take from me/ They can’t take away my dignity”, nynnar nog Houston ironiskt från graven.

Melodifestivalen är givetvis en del av idolkulturen vilken går stick i stäv med en demokratisk människosyn. Men själva programmet, om vi blundar för den ibland hysteriska journalistiken omkring evenemanget, är trots allt ganska harmlöst. Den största ”skandalen” hittills i år är Thorsten Flincks ”rumpattack!” Men om ungarna tillåts se förnedrings-tv som Idol så tror jag nog att de klarar av hans gubbklappande av programledaren Gina Dirawis bak.

Musiken då? Ja, den är väl som just baken men jag är ganska övertygad om att de flesta som tittar på Melodifestivalen gör det av andra orsaker. För att det faktiskt är en rätt ok, oskyldig underhållning, lite fläkt och flärd som passar de flesta åldrar.

Taggar: , , , , , , , ,

Comments Closed

Kommentarer är stängda.