Arkiv

Våldet mot SD är fel

Som befarat slutade den planerade ickevåldsaktionen mot Sverigedemokraternas demonstration med våldsamheter. Våldsamheter som inte bara är kontraproduktiva utan som också är demokratiskt tvivelaktiga. Och som reser frågor kring delar av Sveriges vänsterrörelse.

Jag var i eftermiddags och tittade på Sverigedemokraternas demonstration i Malmö. Scenariot var för mig bekant. Inför förrförra valet bevakade jag och en annan i nättidningen Yelah ett torgmöte som SD förstökte hålla under det att meningsmotståndare skrek och kastade saker. Efter en bra stund sammanfattade kollegan det vi båda kände inför protesterna: ”Det här är inte rätt.”

Först måste det slås fast. Sveriges politiska historia rymmer inte många spår av vänsterextremism. Politisk extremism är visserligen ett vitt och över tid föränderligt begrepp men de flesta är nog överens om att begreppet innefattar våldsmetoder i syfte att tvinga fram ett politisk förändring. Om man med vänsterextremism då menar någon slags motsvarighet till de våldsbenägna grupperingar som alltid funnits på högerkanten så får man leta med förstoringsglas i historieböckerna.

Militanta vänstergrupperingar har dock satt en hel del avtryck. I modern tid har konfrontationer med poliser och nazister i samband med exempelvis motdemonstrationer och husockupationer kanske varit det som skapat fetast rubriker. Inte sällan har dessa aktioner, trots våldsinslag, haft ett inte obetydligt stöd hos allmänheten och den etablerade arbetarrörelsen och vänstern. Anledningen är att det våld som förekommit följt en utbredd folklig moraluppfattning – rätten att försvara sig. Anledningen, ”den goda saken”, och medias skildringar av händelseförloppen är förstås viktiga. Men trots det följer det folkliga stödet vid varje militant aktion nästan en formel: Ju kraftigare våld desto tydligare måste försvarssituationen vara. Och ju otydligare våldet varit en fråga om försvar desto mindre stöd.

Exempel: Karl den tolftes staty i Kungsträdgården i Stockholm ockuperades av folkmassor, varav många barnfamiljer, ett par gånger under nittiotalets 30 november-demonstrationer. Våld förekom i försvaret av statyn men aktionerna fick brett stöd. I andra fall som när aktivister försvarat sina ockuperade hus har stödet varit mindre eftersom de innan aktionen beväpnat sig med tegelstenar, träpåkar etc. Därmed har de på grund av misstänkt uppsåtlighet dömts hårdare av opinionen.

Oavsett opinionsvindar så har svensk militant vänster sällan överträtt extremismens gränser. Men när det kommer till Sverigedemokraterna har dock vänsteraktivister flera gånger varit ute på hal is.

Sverigedemokraterna må ha en skrämmande människosyn och huserar många som måste etiketteras som rasister. De är ändå ett öppet politiskt parti med företrädare som ställer upp i parlamentariska val. Partiet spelar gärna martyrrollen och säger sig vara förföljda av motståndare och etablissemang. Vad som är sant, falskt eller något överdrivet däremellan i deras utspel till media är svårt att veta. De som har bäst koll på hur utsatta SD verkligen är torde vara Säpo men när deras årsrapporter släpps har nyheterna om de påstådda angreppen allt som oftast redan svalnat.

Hur som helst. Fakta är att Sverigedemokraterna haft svårt att boka lokaler. Lokaler har till och med avbokats på grund av hot från antifascister. Fakta är också att det finns element inom vänstern som är beredda att med våld hindra SD-anhängare att utnyttja sina demokratiska rättigheter. Vare sig de etablerade partierna eller den breda arbetarrörelsen och vänstern verkar särskilt angelägna att värna mötesfriheten.

Visst kan man ordna motdemonstrationer, vända ryggen till eller vad man nu vill använda för symbolspråk. Men det finns inget försvarbart i det våld som används mot Sverigedemokraterna.

Taggar: , , , , ,

Comments Closed

Kommentarer är stängda.