En kampanj för att störa ut Anders Behring Breiviks mediestrategi använder bajsbilder

Hur mycket om gärningsmannen och offren är det lämpligt att publicera? Efter terrordåden i Norge har det startats en pressetisk debatt.

Som pressombudsmannen Ola Sigvardsson skrev i Dagens Nyheter i onsdags så är terrodåden unika då Behring Breivik inte själv ser dem som slutmål utan som startskott i ett krig mot islam. När Behring Breiviks förskönande foton på sig själv och utdrag ur hans manifest publiceras kan det ses som att medierna spelar efter terroristens noter. I Norge har också flera affärer och kiosker som tillhör kedjan Kiwi beslutat att inte sälja tidningar som på sin förstasida har bilder på massmördaren. ”Vi vill inte ha bilder på honom i våra butiker och på våra arbetsplatser. Han ska glömmas, inte exponeras”, stod det enligt tidningen Journalisten i veckan på en skylt utanför en norsk butik.

Marcus Melinder, nyhetschef på tidningen Ångermanland, går ännu längre och menar att själva den bild man presenterar av Behring Breivik är den han själv varit med om att skapa. Men frågan är om inte den bilden också är relevant ur ett journalistiskt perspektiv. Ansvariga redaktörer kan hur som helst förstås inte fatta sina publicistiska beslut med hänsyn till den mediestrategi som Behring Breivik kokat ihop. Initialt fanns det, som Sigvardsson påpekar, ett stort behov av information kring massmördaren. Det var alltså då försvarligt att publicera hans foton och utdragen ur manifestet. Att nu visa dem igen och igen tillför dock inte mycket och kan knappast vara av allmänintresse i betydelsen att det breddar eller fördjupar förståelsen av den norska katastrofen.

På samma sätt går det att resonera kring fotona över offren. Susanne Wigorts Yngvesson, lektor och forskare i medieetik, skriver i sin debattartikel på Newsmill i förra veckan att fotografierna och filmerna från morden på Utøya och bomdådet i Oslo var insatta i ett gestaltande sammanhang. Men Aftonbladets senare masspublicering av privata porträttbilder på offren är hon starkt kritisk till. Hon menar att det strider mot spelreglerna för press, radio och tv där det står att det alltid ska visas största möjliga hänsyn till offren för brott och olyckor. Wigorts Yngvesson skriver att ansiktet mer än någon annan kroppsdel är ”en synlig del av vår identitet – något personligt. Aftonbladet bidrar till att banalisera personernas identiteter genom att kommersialisera de dödas ansikten i massupplaga.”

De publicistiska avgörandena i ett fall som terrordåden i Norge är förstås inte lätta. Men det är inte alltid, som det nog är lätt att tro, under de första dramatiska timmarna som de svåraste besluten fattas utan snarare i ett senare skede. Kanske är det då vanligare att gränsen mellan oundgänglig information passeras och det riskerar bli ett snaskande i människors olycka?

Publicerad i Skånska Dagbladet den 7/8-2011