Arkiv

Dags att diskutera katastrofjournalistiken

Ett hus halvt dränkt i vatten. Hur många gånger har vi inte sett den bilden? Med klimatförändringarna och debatterna kring dem har naturkatastrofer blivit allt vanligare förstasidor. Men katastrofjournalistiken är inte ett lika självklart ämne för mediekritik som exempelvis krig och brottslighet.

Jo, proportionalitet diskuteras förstås. Som när journalisten Henrik Brandão Jönsson nyligen kom hem från Brasilien där han bevakat jordskreden i bergen norr om Rio. 676 personer omkom där men de svenska medierna var mer intresserade av familjerna i Queensland som fått sina villor översvämmade. ”Sällan har människors olika värde blivit tydligare”, skrev Brandão Jönsson på sin blogg i tisdags.

Eller som när medierna häromveckan fylldes av berättelser om översvämningarna i australiensiska Brisbane medan en värre katastrof pågick i Sri Lanka. ”Allt ljus på de rika” var rubriken på Wolfgang Hanssons analys i Aftonbladet förra torsdagen. Hansson ondgjorde sig över att de flesta drabbade australiensare trots allt kunde sätta sig i en bil och dra medan närmare en miljon lankeser nu bokstavligen är på flyende fot. Även om dödsoffer har krävts så har ”landtsunamnin” i Brisbane, enligt Hansson, snarare lockat till sig folk som någon slags turistattraktion.

I krigsrapporteringarnas spår följer frågor om propaganda. Efter reportage från områden med ökande kriminalitet problematiseras journalistkårens egen skuld till ökad otrygghet. Mediekritiska diskussioner uppstår. Men kritiken av de redaktionella prioriteringarna vid olika katastrofer handlar ofta inte om något mer än det antal lik som kan räknas under den tid som mediernas strålkastare är påslagna. Om ens det.

Mellanösternkorrespondenten Patrick Cockburn menade i sin kolumn i Independent i torsdags att medierna i sin bevakningen av naturkatastrofer följer stereotypa mallar. Oavsett var i världen de utspelar sig är det bilderna på raserade broar, hus halvt dränkta i vatten och folk som räddas i sista minuten som är de bestående intrycken hos oss mediekonsumenter. Allt ackompanjerat med samma gamla undergångstoner från reportern.

Detta blir ofta vilseledande menar Cockburn och exemplifierar med en minnesbild från när Mississippifloden svämmade över en gång på 90-talet. Framför en mur av fotografer höll, ja precis, ett hus på att försvinna under det stigande vattnet. Ett par hundra meter bort steg folk obekymrade på och av en kasinobåt, men den tryggheten mitt i kaoset var förstås ointressant.

Att katastrofjournalistiken alltid är vilseledande vet jag inte. Men det är i alla fall inte lätt att som mediekonsument överblicka tragediernas omfattning och konsekvenser. För när väl jordbävningens, översvämningens etc. mest akuta påföljder lugnat sig är reportageteamen redan någon annanstans och plåtar raserade broar.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 23/1-2011

Taggar:

Comments Closed

3 comments to Dags att diskutera katastrofjournalistiken