Arkiv

Yttrandefrihetens vardag

Turerna kring Wikileaks kommer förstås skrivas in i historieböckerna även om de säkerligen fortsätter långt efter att 2010 ringt ut. Men det finns mer vardagliga yttrandefrihetsfrågor som inte lika ofta diskuteras i de stora medierna. Engagemanget för Wikileaks har sin motsvarighet i vad som i kommentarsfälten på nätet kallas för ”politisk korrekthet”.

Vår yngsta är adopterad från Etiopien. Ponera att jag kallar henne för ”pappas lilla chokladboll”. Anta att en lagens paragrafryttare kommer förbi och hör de uttalade orden. Är det då rimligt att jag döms för ”hets mot folkgrupp”? Nej, jag tänkte väl det.

Det är skillnad på lag och oral. Måste vara det. Men det är inte alltid lätt att veta vad folk e g e n t l i g e n säger. I våras dömdes en 37-årig anhängare av IFK Göteborg för att ha kallat Malmö FF-supportrar för ”Rosengårdstattare”. Enligt polisen ska han under sitt orerande också gjort ”Hitlerhälsningar”.

Den dömde ställde sig oförstående till anklagelserna. Han menade att det uttalade var att betrakta som ett smeknamn, att han och hans likar också brukar kalla AIK-supportrar för ”Solnatattare”, att han inte såg några personer med utländsk bakgrund i närheten och att han bara viftade med armen över huvudet. Jag antar att han menar pekade viftande. De brukar göra det, fotbollsfansen. Peka finger och bröla.

Jag tror händelsen kan tjäna som exempel på diskussioner som bubblar i breda folklager. Diskussioner som ofta landar i slutsatsen att myndigheter och medieeliter sätter munkavel på folk som inte rättar in sig i ledet. De flesta inser att vissa saker inte kan vara lagliga att yttra. Men för varje fall där folk, med rätta eller ej, upplever godtycke så ökar misstron.

I förlängningen undergräver det även yttrandefriheten för såna som Julian Assange. För i ett perspektiv tillhör han ju också något slags etablissemang. Om diskrepansen blir för stor mellan vad de som har och de som inte har resurser tillåts säga så går det heller inte att förvänta sig något folkligt stöd för de förra. Även om Wikileaks heroiska arbete är av historiska mått så får vi inte glömma yttrandefrihetens vardag, det långt ifrån obetydliga att kunna säga nästan vad som helst åt en obekant människa på gatan.

Jag har ingen aning om vilka avsikter den göteborska fotbollssupportern hade när han kallade MFF-fans för ”Rosengårdstattare”. Men oavsett hans e g e n t l i g a uppsåt så verkar brottet långtifrån ”ställt bortom varje rimligt tvivel”. Jämför med om min dotter vore några år äldre, kanske en trilskande tonåring som av någon anledning vill klämma åt sin far. ”Han kallade mig chokladboll när jag var liten” säger hon och jag erkänner.

Vore det då inte rimligare att döma mig? I fallet med fotbollssuportern fanns inget erkännande, inte ens ett offer med ansikte utan bara en polis som tolkat en situation.

Taggar: , , , , , , , , , , , , , , , ,

Comments Closed

Kommentarer är stängda.