Befria arbetarrörelsen från s

LO-borgen vid Norra Bantorget

Mona Sahlin har avgått och inom socialdemokratin skriks det efter förnyelse. Må så vara, men en förnyelse av hela arbetarrörelsen är betydligt viktigare.

Doktrinen om facklig-politisk samverkan har alltid varit ett gissel för fackföreningsrörelsen men är idag värre än kanske någonsin. Likväl. Var gång det krisar så ordninerar de partitrogna mera av samma gamla verkningslösa medicin: Stärk den facklig-politiska samverkan! Värva medlemmar till partiet! Bilda s-klubbar på arbetsplatserna! Skicka ut SSU:are som fackliga informatörer på skolorna!

Socialdemokratin har sedan 30-talet verkat efter Lenins principer där facket betraktas som arbetarrörelsens ryggrad och partiet dess huvud. LO-borgen vid Norra Bantorget i Stockholm har sedan länge krävt vip-kort i form av partibok. De som liksom ombudsmannen Olle Sahlström kritiserat det förhållandet har effektivt frysts ut. Detta har starkt bidragit till en auktoritär organisation stundom med ledardyrkan och en lamslagen facklig praktik.

Lo har inga traditioner att demonstrera menade Wanja Lundby-Wedin inför protesterna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001, då vi ju hade en socialdemokratisk regering. I detta redan klassiska uttalande framstod problematiken i all sin tydlighet. Å ena sidan tusentals demonstrerande medlemmar på gator och torg samt flygbladsutdelning i LO-jackor och seminarieverksamhet under samma flagg, å andra sidan en centralorganisation syftande till facklig-politisk samverkan till varje pris.

I arbetsmarknadskonflikter står den facklig-politiska samverkan inte sällan i direkt motsättning till fackets huvudsakliga uppgift, att tillvarata de anslutna arbetarnas intressen. Dels allmänt eftersom fackföreningsrörelsen knappast kunnat verka offensivt och därmed skapa social oro under långvarigt socialdemokratiskt maktinnehav. När det trots det börjat mullra i leden har situationen ibland blivit närmast surrealistisk. Som Kommunals stora konflikt 2005. Motparternas ledare var partikamrater, Kommunals Ylva Thörn samt Kommunförbundets ordförande Åke Hillman. När socialdemokrater representerar så väl arbetare som arbetsgivare och därtill tredje part, samhället i egenskap av politiker, blir konflikten en intern angelägenhet i vilken de berörda arbetarna har litet inflytande.

Idag har mycket få LO-medlemmar partibok. Endast hälften röstar på socialdemokraterna. Ändå sitter fackföreningens ordförande fortfarade i partiets verkställande utskott. Ändå fortsätter medlemsavgifterna att finansiera partiverksamhet. Vad värre är: Doktrinen om facklig-politisk samverkan har bidragit till ett ombudsmannavälde där de som representerar arbetarna i sin representation också meriterar sig för partipolitikens köttgrytor. SSU, partiet och facket är för många karriärister bara olika scener i samma show. En trött, sliten föreställning som man helst bara spelar för de med fasta heltidsanställningar. Där man överhuvudtaget inte greppat den nya ”flexibla” arbetsmarknaden där exempelvis papperslösa står helt utanför den fackliga gemenskapen och de många som hoppar mellan olika yrken inte passar in i en organisation uppbyggd kring branschtillhörighet.

Att LO i denna kris väljer att myndigförklara sig själva är viktigare för vänstern och arbetarrörelsen än att det möbleras om bland en handfull personer i toppen av ett oppositionsparti.

Comments Closed

8 reaktioner på ”Befria arbetarrörelsen från s”

  1. intressant och sant. arbetarrörelsen måste förnya sig genom att kasta av sig oket av karriärister, separera sig från facket och möta människorna. inga fler per nuder tack. å andra sidan är det svårt att inte hamna i liknande situationer när man som arbetarrörelsen är ute efter maximal politisk makt på alla nivåer, som då som beskrivet både korrumperar och alienerar. dvs arbetarrörelsen kan endast utvecklas i en positiv utveckling om man inser att makt korrumperar och inför maktbalanserande instrument för att hantera detta.

Kommentarer är stängda.