Livesändningarna om terrordåden har inget egenvärde

Public service har högst förtroende bland svenska nyhetsmedier medan Aftonbladet och Expressen ligger i botten. Men flera menar att kvällstidningarna initialt klarade av rapporteringen om terrordåden i Paris betydligt bättre än SVT och SR vilka vissa hävdar helt havererade.

Fortsätt läsa Livesändningarna om terrordåden har inget egenvärde

Ett oönskat massmedium

I mina kvarter kommer nu elskåp, med inspiration från projekt som provats i bland annat Amsterdam och Berlin, att förses med annonstavlor. Detta framställs som både en försköning av den offentliga miljön och som en trygghetsökande åtgärd.

Ett av våra största massmedium är inte bara vårt förmodligen minst önskade utan märkligt nog också sällan diskuterat. Jag pratar om reklam. Tidningar, TV, radio och internet har de flesta av oss åsikter om. Inte bara särskilda program, sidor eller företeelser utan gärna också generellt där till exempel barnens konsumtion är ämne för diskussion. Men förutom enskilda kampanjer som vi uppfattar som sexistiska eller rasistiska – hur ofta betraktar vi idag reklamen med samma mediekritiska öga?

Vi kan välja att inte se och lyssna på reklamkanalerna. Vi kan stänga av nätets popups, installera AdBlock, sätta upp ”Reklam nej tack!”-skyltar på våra brevlådor och anmäla våra telefonnummer till spärregistret Nix. Men så fort vi lämnar våra hem så kan vi inte värja oss för reklamens förfulning av vår gemensamma miljö. Och i minskande grad kan vi själva sprida budskap. Stora delar av det offentliga rummet, som tunnelbanor och köpcentrum, är numera stängda för delaktighet i demokratin, som exempelvis att sprida flygblad. Elskåpet är en av få gratisytor i städerna där en icke lagligen uppsatt affisch kan få sitta kvar i några dagar.

Varje elnätsbolag lägger årligen ner några hundra tusen kronor på att, som de kallar det, klottersanera sina elskåp. I mitt område har en konstnär målat några av elskåpen med motiv som fått de förut gråa och trista kuberna att smälta in med i miljön. Det är fint och nu kommer fler lokala förmågar ges chansen att göra något trevligt av elskåp. Men som nyliberalen Milton Friedman konstaterade så är inte heller luncher man blir bjuden på gratis…

För den stora majoriteten av skåpen kommer istället att förses med reklamtavlor för lokala kulturevenemang. Det vill säga de kommer fungera precis som idag men till en kostnad och politiska affischer kommer väl inte tillåtas.

Trots att något som i praktiken tidigare varit gratis nu alltså kommer avgiftsbeläggas och dessutom antagligen undandrar en möjlighet till opinionsbildning för fattiga grupper så framställs detta som inte bara någon slags förbättring av den offentliga miljön. Det är visst också en viktig socialpolitiskt insats. Det ska ”höja känslan av ordning och reda, vilket i sin tur ska gynna en positiv spiral av minskad benägenhet till klotter och nedskräpning.”

Det finns ingen hejd på hur denna varumärkespropaganda kommer påverka lokalsamhället positivt. Enligt en företrädare för vårt lokala Business Improvement District (liknande frontorganisationer för bostadskapitalet finns i andra delar av världen där ekonomiska intressen vill påskynda gentrifieringen) så skapas också säkerhet för invånarna. Detta då otrygga miljöer ”ofta förknippas med att det är skräpigt” som företrädaren uttalar sig för Sveriges Radio. En trygghetsåtgärd med kulturfernissa med andra ord.

Ja, med mördande reklam ska man ju enligt visan även kunna sälja konserverad gröt.

Polariserad mediebild kring avhysningen av romerna

Avhysningen av romerna och rivningen av deras läger i Malmö verkar varenda svensk medborgare ha en åsikt om. Bland de etablerade opinionsbildarnas alster går det att finna två huvudkategorier – de som undviker och de som har en åsikt om själva kärnfrågan. De senare kan i sin tur delas in i de som främst värnar äganderätten samt de som i första hand ser till romernas livsvillkor.

Ingen vill ha kåkstäder. Det kan låta självklart men i debatten har känslorna svallat och det har fäktats mot så många väderkvarnar att vi får börja med att slå fast detta faktum. Liksom att antiziganism visserligen säkert kan spåras som bakomliggande orsak till samhällets handhavande av problemet men, av vad jag läst, inte explicit kommit till uttryck utanför extremhögerns opinionsbildande forum.

Om vi utgår från att alla inte bara är emot kåkstäder utan att många dessutom, hör och häpna, anser att även tiggande romer har människovärde så utkristalliseras en enkel fråga att ta såväl moralisk som politisk ställning till: Är äganderätten så pass viktig att rivningen tvunget måste genomföras trots att inget alternativ erbjuds? Några dagar i ett härbärge och enkel biljett till Rumänien, dvs Malmö stads erbjudande, är under rådande omständigheter inget alternativ.

Många proffstyckare försöker slingra sig undan denna fråga. Här finner vi även vanligtvis kloka personer som Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg och kulturskribenten Hynek Pallas. Den förra adresserar i sin text EU, att det är här fattigdomen och diskrimineringen måste bekämpas, men att det kommer ta så lång tid att Sverige måste ordna fler härbärgen tills dess. Pallas landar i att romerna måste inkluderas i svensk välfärd. Bägge kommer med vettiga synpunkter men det ger inte svar på varför lägret måste rivas här och nu.

”Vi måste ha nolltolerans mot att bosätta sig på annans mark”, skrev DN i sin huvudledare i söndags. Det är däremot ett tydligt ställningstagande om än käpprätt åt fanders för en ledarsida som påstår sig stå för mänskliga rättigheter. Tyvärr är det en vanlig ståndpunkt bland dagens liberala opinionsbildare. Kristianstadsbladets politiska redaktör Carolin Dahlman går så långt att hon kallar kravet på ”rimliga livsvillkor” för romerna, som Politisms chefredaktör Eric Rosén framför, för ”flumvänsteruttalanden”. Och den klickvänliga rubriken ”Lyssna inte till vänstertokstollarna” har förstås fått många delningar varav en stor del sannolikt från högerextremt håll.

Högerkantringen hos det vi tidigare betraktat som den svenska politiska mittfåran har gått fort. Kulturskribenten Malin Krutmeijer tillhör dom etablerade opinionsbildare som tydligt sätter romernas välbefinnande, inte miljardären som äger den förgiftade marken lägret står på, i första rum. Hon påminner om tongångarna när Frankrike för fem år sedan tömde romska läger och skickade tillbaka dess invånare till Rumänien och Bulgarien. Istället för nolltolerans mot markockupation skrev DN då om ”en skam för Europa”.

Ingen vill ha kåkstäder. De som försvarade lägret i Malmö gjorde det givetvis utifrån den enda rimliga utgångspunkten – att rivningen och avhysningen både gör det sämre för invånarna här och nu samt minskar sannolikheten för snabba politiska beslut som gör livet bättre för några av EU:s mest utsatta medborgare.

De som värnade äganderätten till varje pris må kalla sig för liberaler eller till och med socialdemokrater men den argumentationen kan under omständigheterna som rådde inte betraktas som något annat än kallhamrad fundamentalism.