Anhöriga positiva till journalisters ”frossande”

”Det här med att media intervjuar barn som just varit med om något traumatiskt känns inte helt okej.” Författaren och Piratpartiets partiledare Anna Trobergs tweet var en av många mediekritiska röster efter skolattacken i Trollhättan. Det är inte första gången medierna klandras för att inte visa vittnen, anhöriga etc hänsyn.

Denna återkommande intressekonflikt sammanfattade medieforskaren Anette Forsberg väl i en enda mening i SVT:s intervju med henne i måndags: ”Nyhetsvärdet för journalisterna är som störst när de mår som sämst.”

Anette Forsberg doktorerade tidigare i år med avhandlingen ”Sorgens avtryck. Erfarenheter av medverkan som sörjande i journalistik om brott och olyckor”. I den låter hon 22 personer vilka intervjuats av svenska medier i egenskap av sörjande komma till tals. Även om man nog inte ska dra allt för generella växlar så är det intressant att dessa röster också förmedlar en positiv bild av sina möten med nyhetsmedia. Ingen av dem ångrar sin medverkan, inte heller de som framför att de blivit mer kritiska och negativa till journalister och journalistik.

Framförallt verkar det handla om att de uppfattar det som att medieexponeringen bekräftar känslorna för den avlidne, att han eller hon förtjänar uppmärksamhet och inte är någon som bara glöms bort. Det upplevs också trösterikt att kretsen sörjande vidgas när andra, ibland helt okända människor, på grund av uppmärksamheten inbjuds att visa sympati.

Givetvis görs övertramp och flera av de intervjuade utsattes också för vad Forsberg kallar ”redaktionella kränkningar”. Det vill säga att de anhöriga ibland kände sig överkörda på grund av att journalistikens intressen som sagt inte alltid är densamma som deras.

Men att ingen ångrar sin medverkan är anmärkningsvärt. Antagligen har det att göra med att vi alla i de sociala mediernas tidevarv blivit vana vid att lägga ut en hel del av våra privatliv i mer offentliga sammanhang än tidigare. I allt större utsträckning också negativa saker. Detta är väl orsaken till att exempelvis Facebook nu utvecklar sin gilla-knapp så att det snart kommer finnas fler symboler än tummen att klicka på, bland annat en arg samt en ledsen emoji.

Hur media kan visa hänsyn verkar mycket handla om tidpunkt. Forsberg manar journalister till att noga överväga om man ska publicera intervjuer med anhöriga i närtid. ”Gör man det ska man tänka på sättet man tar kontakt med personen, och vad den intervjuade själv har för bild av vad det kommer resultera i” sade hon till SVT apropå attacken i Trollhättan.

Frågan är om barnen vars skolkamrater drabbades verkligen hade en sådan överblick samma dag som dådet inträffat. Eller om det bara var ”gamigt, gränslöst och oetiskt” som kommunikationschefen och medieanalytikern Olle Lidbom twittrade.

Spelkarriär lockar unga mer än svenssonliv

”Unga vill leva Svenssonliv” har varit en vanlig rubrik i svenska medier de senaste åren. När detta kopplas till långkok och cupcakes leder associationerna gärna felaktigt till en önskan om att backa i tiden.

Forskningsföretaget Kairos Future gjorde för ett par år sedan en enkätundersökning med 19 000 ungdomar mellan 15 och 19 år. 60 procent drömmer om att få bra jobb, 53 procent vill hitta den rätta, 44 procent bo i ett fint hem och 41 procent skaffa barn. Men att utifrån de siffrorna dra slutsatsen att dagens unga bara bryr sig om den lilla världen och vill leva ”svenssonliv”, vilket flera rubriker löd, är minst sagt djärvt.

För det första säger hela 93 procent att ”känna sig fri” är viktigare än både familj, vänner och social status. För det andra är väl en otrygg anställning som professionell dataspelare eller att försörja sig via spel online vad många ungdomar menar med ”ett bra jobb”. Vidare behöver förstås inte Svenssons kärnfamilj dölja sig bakom önskningarna om att ”hitta den rätta” och ”få barn”.

Nya livsstilar hänger intimt samman med ändrade kulturmönster. Min generation torde vara den första som växt upp med begrepp som “dumburk” och “slötitta” och för generationen innan oss blev radions utsändningar inte alltid, som ofta tidigare, stunder av andaktsfull koncentration. Mycket om livsstil idag handlar i stor utsträckning handlar om multitasking. Vårt ofta frånvarande sätt att idag tillägna oss mediebruset kan på sikt blir ett beteendemönster vi kopierar för annan kulturkonsumtion, som bokläsning, föreställningar och konserter. De relevanta frågorna handlar då förstås om kvalité och kvantitet. För vi får ju inte alltid ut mer av att läsa en bok på tusen sidor än en på hundra.

När jag kommer hem från jobbet brukar min tonårsgrabb ofta spela World of Warcraft på sin bärbara samtidigt som han ser TV. För ett par år sedan slukade han Harry Potter-böckerna i en takt jag aldrig läst skönlitteratur. Läsupplevelser han fortfarande pratar om. Kanske finns här ett samband? Kanske är vuxenvärldens förfasan över så kallad “multitasking” överdriven. Ett beteende de unga av idag finner lika naturligt som min egen generations högst icke-simultana slötittande på dumburken.

Kanske kan de ungas framtida ”svenssonliv” innebära något annat än ett nio till fem-jobb där en del inkomster kommer från osäkra försörjningssätt som de sköter samtidigt som de utför mer traditionella sysslor. Och jag misstänker att ”fint boende” nog för de flesta under tjugo år inte är lika med radhus i mexitegel med gillestuga och carport. Fibernät torde ligga högre upp på önskelistan.

Hatkulturen utgör terrorns grogrund

Den fruktansvärda tragedin i Trollhättan och brandattackerna mot asylboendena har inte utförts i ett vakuum. Den högerextrema terrorn skapas i ett klimat där tusentals helt vanliga svenssons finner det lika naturligt och vardagligt att hota sina medmänniskor som att vattna sina blommor i köksfönstret. I onsdags polisanmälde jag en av dem, en 80-årig näthatare.

Trots allt bra internet fört med sig har vi med de sociala medierna som bekant fått en hat- och hotkultur av ett slag samhället tidigare ej haft. Å andra sidan har det också uppstått en slags kränkthetskultur där vi gärna kräver upprätelse av dom som bara uttrycker sig opassande.

Ett problem är att vi inte alltid har ett gemensamt språk och därför inte sällan har olika uppfattningar om vilket sida av myntet vi betraktar. För gränsen mellan hat och ohyfs är förstås subjektiv. Så polisen har det nog inte lätt i dessa dagar. Anmälningarna haglar och att i efterhand reda ut vad som i mediebruset måste betraktas som hot är väl i de allra flesta fall något de inte har resurser till.

Som journalist har det förstås hänt att jag fått en del mindre trevliga läsarreaktioner. Men eftersom jag är en vit, heterosexuell medelklassman så har jag ändå varit jämförelsevis förskonad från de rasistiska, homofoba och misogyna troll som står för mycket av näthatet. Det var flera år sedan jag sist gjorde en polisanmälan men i onsdags blev det aktuellt igen. Detta efter att jag på Twitter länkat en artikel i Eskilstuna-Kuriren om bränderna vid asylboenden runt om i landet. Av en för mig tidigare obekant twittrare fick jag då kommentaren: ”Hittar man på så mycket dumheter så får man acceptera vad som händer. Nästa gång är det Din tur”.

Jag är en blödig typ. Visst kan jag ha förståelse när folk hämnas grova brott mot sig själva eller sina mest älskade men jag vill inte ha ett samhälle som utför vendettor i offrens namn. Jag inser att straff kan behövas av pragmatiska orsaker, just för att undvika att folk själva skipar rättvisa, men i ett gott samhälle borde rättsväsendets primära uppgift vara att förhindra brott och ge såväl offren som förövarna vård. När det kommer till moral är det hur vi medborgare agerar, inte juridik, som ytterst avgör vilket samhälle vi får.

Med andra ord kände jag mig i onsdags tveksam till vad en polisanmälan skulle tjäna. Näthataren visade sig också vara en gubbe som fyller 80 nästa år och som twittrar under eget namn. Jag rådfrågade mina Facebookvänner som gav mig goda argument för att ändå anmäla, om inte annat så för statistikens skull. Och efter att en kompis ringt upp näthataren och det i det bandade samtalet framgår att han inte ångrar sitt tilltag så blev det till slut en anmälan.

Trots att det alltså både går att knyta en person till twitterkontot och det finns ett bandat samtal där det framgår att han själv skrivit tweeten så räknar jag inte med att detta kommer bli en rättssak. Någon slags hämnd är jag heller inte intresserad av. Men förhoppningsvis blir den gamle mannen nu i alla fall medveten om vad han faktiskt skriver på nätet och kanske, kanske tänker han till nästa gång känslorna svallar. Detta är givetvis bara en faktor, men en ofrånkomlig, för att steg för steg trycka tillbaka högerextremismen till den dag de varken sitter i riksdagen, bränner asylboenden eller mördar.

Om polisen ljuger måste det få konsekvenser

Malmöpolisen påstår att en riksdagsledamot försökt sparka en polisman i huvudet. En fällande dom vore historisk men visar det sig att polisen ljuger måste det få konsekvenser. Och oavsett utfall har deras hantering av fallet redan skadat demokratin.

Daniel Sestrajcic, riksdagsledamot och ordförande för Vänsterpartiet i Malmö, har i dagarna hängts ut efter att han deltagit i en civil olydnadsaktion för att förhindra en avhysning av statslösa palestiniers protestläger utanför Migrationsverket. I förra veckan satte sig han och andra aktivister i armkrok på tältdukarna. Skånepolisens presstalesman Lars Förstell har i media uttalat sig om att Sestrajcic i samband med aktionen försökt ”sparka en polisman i huvudet”.

Uthängningen är inget publicistiskt övertramp. Det ligger i allmänhetens intresse att dessa anklagelser mot en av Malmös mest omtyckta politiker rapporteras. Media har i det här fallet också varit kloka och redan tidigt låtit motbilder komma fram. Däremot finns all anledning att vara skeptisk mot polisens påståenden och hantering av fallet.

Malmöpolisen har i åratal dragits med ett dåligt rykte och det inte helt utan egen förskyllan. Den brutala attacken mot en demonstration under EU-toppmötet i Malmö 2001, vilket blev upptakten till Göteborgskravallerna, är ett exempel. Liksom det bandande rasistsnacket om ”blattajävlar” och ”apejävel” i en piktetbuss 2008 kommer det säkert ta minst en generation innan det faller i glömska. Att polisen innan förundersökning ens inletts går ut i media och fastslår Sestrajcics skuld är, som chefsåklagaren och förundersökningsledaren Maria Sterup påpekade i Skånska Dagbladet i torsdags, anmärkningsvärt.

Det tog också flera dagar innan anmälan upprättades och Sestrajcic själv, som på plats trots allt talade med både presstalesman och kommenderingschef, fick reda på misstankarna först när media rapporterat om dem. Man behöver inte vara journalist för att uppfatta doften av fuffens och Sestrajcic har också oreserverat stöd av sympatisörerna.

Polisen säger sig ha filmbevis men av de filmer jag sett från tältaktionen finns inget som stöder anklagelserna eller en enda spark från någon överhuvudtaget. Hur som helst är det rättsväsendet som nu ska säga sitt och oavsett spekulationer i själva skuldfrågan kvarstår frågetecknen kring polisens hantering av fallet. För även om vi alla givetvis ska vara lika inför lagen så skadar det demokratin när de på detta vis uttalar sig så kategoriskt och den misstänkte är en namngiven folkvald.

Malmö har en stark solidaritetsrörelse och uppslutningen för att hindra en eventuell avhysning också av EU-migranternas läger, som är betydligt mer känd hos allmänheten än palestiniernas, kan bli mångdubbelt så stor. Farhågor om att polisen nu vill statuera exempel ligger därför nära till hands men i så fall tror jag de gör ett strategiskt misstag.

Sestrajcic var vid aktionen blott en aktivist bland andra. Även om det kanske är svårt för en hierarkisk yrkeskår att greppa så vilar arbetarrörelsen i grunden på en ledarlös gräsrotsprincip lika aktuell idag som när Joe Hill mördades för exakt hundra år sedan av en annan så kallad rättsstat: När en aktivist faller ska tusen nya ställa sig upp. Ja, eller i det här fallet sätta sig ned då…

Om undersökningen mot Sestrajcic läggs ned eller domen blir friande bör det få konsekvenser. Lars Förstell måste då avgå och en undersökning om hanterandet av fallet, vilket Maria Sterup redan utlovat, kan också leda till att andra oegentligheter kommer fram. Men vi får inte ha en naiv övertro på rättsväsendets förmåga till självsanering. Det är den tredje statsmaktens uppgift att vända på stenarna.

Svt:s kungafjäsk en skam

På söndag klockan 12 sänder Svt en manifestation där kättare som ”muhammedanerna” förkastas. Och med största sannolikhet kommer inte ens en enda kritisk fråga att ställas av de journalister som är utsända för att bevaka detta.

Ok, jag spetsar till det. Det jag syftar på är dopet av Nicolas, prinsessan Madeleines och Chris ONeills son, i Drottningholms kyrka och ”den rena evangeliska läran, sådan som den, uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, samt Uppsala mötes beslut av år 1593, antagen och förklarad är”. Som harangen i den svenska grundlagen lyder om den lära som kungabarn ska fostras i och vars skrift pekar ut diverse ”irrläror” att fördöma.

Men även om vi blundar för denna anakronism är den rojalistiska propaganda som public service år 2015 alltjämt lånar sig till problematisk.

Svt:s publicistiska uppdrag sägs vara i allmänhetens tjänst. Riktigt vad som menas med det är inte alltid lätt att veta. Inför kungliga tilldragelser som ett dop ställs det i alla fall på sin spets. Att det hos stora delar av allmänheten finns ett intresse för dopet råder det inga tvivel om. Men hur mycket och med vilka journalistiska metoder ska public service uppmärksamma spektaklet?

För ett par veckor sedan meddelade Clara Mannheimer, programbeställare för kultur och evenemang på Svt, att de inte skulle sända dopet. Hon motiverade detta med att den kungliga bägaren redan fyllts till brädden för deras del då de, bara i år, redan hunnit med prinsbröllopet, Victoriadagen och Nicolas konselj. Dessutom har de ju traditionsenligt planerat in ”Året med kungafamiljen”. Några av oss mindre rojalistiskt sinnade medborgare tänkte väl nu att kanske, kanske public service äntligen kommer tagga ner på kungafjäsket. Det har ju varit en del av den varan de senaste åren.

Men Svt omprövade alltså sitt beslut. Detta efter påtryckningar från tittare. Frågan är då om de kring kungahuset överhuvudtaget har något som liknar normal publicistisk integritet?

Måhända är de svenska republikanernas viktigaste argument för avskaffandet av monarkin att offentliga ämbeten självklart inte ska ärvas, att det är ovärdigt en demokrati. En radikal syn på individens frihet ger dock djupare bevekelsegrunder. Vilhelm Moberg skrev att kungadömet ”frammanar och utvecklar några av människans mest förödmjukande egenskaper: begäret att stå i gunst hos de höga, ivern att få umgås med dem, tjänstvilligheten till varje pris, den böjda ryggen inför överheten.”

Även om den Augsburgska bekännelsen är en skrift som fortfarande är en del av den Svenska kyrkan är det väl ytterst få som lägger någon vikt vid den första trosartikelns fördömande av kättare. Men att Nicolas och hans kusiners religionsfrihet inte erkänns är illa och att public service bidrar till det rojalistiska propagandamaskineriet är en skam för svensk publicistik.

Media har förtroende när det passar

Vem i hela medievärlden kan man lita på? Ja, ett cyniskt men ändå rimligt svar är väl ingen. Ett mediekritiskt öga är aldrig fel oavsett om nyheten förmedlas av husorganet eller det media du älskar att hata. Att, som Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof i veckan, välja att lita på nyheter bara då de passar sina egna uppfattningar om sakernas tillstånd är riktigt illa.

Senaste året har det talats mycket om hur vi med de sociala medierna i allt högre grad konsumerar nyheter i linje med våra egna övertygelser. Att vi skapar mediebubblor då länkar från de vi följer och vars inlägg vi gillar på Facebook, Twitter etc hamnar högst upp i våra flöden. Det handlar inte bara om att folk undviker traditionella medier och istället får sin information från så kallade alternativa kanaler. Även nyheter från ett och samma media tycks dela sin väg från avsändare till konsument på samma vis.

Som om denna segregering ej vore nog så illa väljer vi ibland dessutom medvetet att lyssna bara med ena örat. Det är mänskligt men inte en särskilt vacker sida av mänskligheten. När Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof intervjuades av Ekoredaktionen i onsdags morse visade han upp en nästan komiskt skicklig talang för detta självpåtagna ideologiska filtreringsarbete.

Jomshof hade ett par dagar innan skrivit ett uppmärksammat inlägg på Facebook om att ”vi måste anpassa vår retorik” eftersom ”media i Sverige inte fungerar som media i Ungern”. Detta i en intern diskussion med fler ledande sverigedemokrater och till försvar för att partiet böjer sig för den starka flyktingvänliga opinionen då SD nu vill ha fler kvotflyktingar än de tidigare förespråkat. I P1 Morgon hyllade Jomshof Ungern bland annat för att de har en ”politisk ledning som vågar värna landets gränser” och menar att den svenska mediebilden kring flyktingströmmarna är ”förljugen och felaktig”.

Någon minut senare ställs Jomshof inför det faktum att Ungern har ett statligt råd som kan bötfälla medier för att de ”rapporterar obalanserat” och en medielag som ålägger medierna att sprida ungerska värderingar. Men dessa diktaturfasoner säger sig Jomshof inte känna till eftersom han inte kan ungerska och bygger sin bild av landet av det ”han tar del av i svensk media”. Må så vara men…

Ursäkta mig herr propagandaminister, förlåt partisekreterare, men hur kan du veta att den svenska mediebilden är förljugen om det är källan till din kunskap?

Givetvis kan bilden av Ungern, liksom av allt, fördjupas och nyanseras liksom den säkert är direkt felaktig ibland. Men vi bör vara vaksamma över att den nyhetsinformation som når oss i många fall är filtrerade genom vår egen sociala mediebubbla. Och att som Richard Jomshof i detta fall endast lita på nyhetsmedier när det passar den egna världsbilden är rent förkastligt.