Varken drev mot kungahuset eller fjäsk

I tisdags var det FN:s internationella minnesdag för förintelsens offer. Eftersom det i år är 70 år sedan Auschwitz befriades så högtidlighölls och uppmärksammades dagen lite extra. Bland annat närvarade kronprinsessan Victoria vid den stora ceremonin i det polska koncentrationslägret. SVT:s reporter Rolf Fredriksson ställde då en fråga till henne om kungahusets kopplingar till nazismen och fick rejält med kritik för detta.

Men oftare deltar Public service-medierna i propagandamaskineriet kring familjen Bernadotte. Som under den rojalistiska yran inför kronprinsessans bröllop för fem år sedan. Då trängdes normalt publicistiskt tänkande undan hos alla medier, även hos Svt och SR, och det mesta kring kungahuset skildrades okritiskt.På SVT:s sajt hade Ebba von Sydow exempelvis en blogg där vi fick veta att Charlotte Casiraghi, dotter till Monacoprinsessan Caroline, fick sin första klänning designad av Karl Lagerfeld och att hon gärna mixar med märken som Gucci och Tod’s. En av många bloggposter som överskred gränsen för textreklam och som förmodligen inte accepterats om det inte varit för att fördämningarna helt hade brustit. Och Sveriges Radios bröllopsredaktion hade till en början anställt en av Daniel Westlings närmaste vänner!

Men när Carl XVI Gustaf – Den ofrivillige monarken släpptes senare under hösten var SR noggranna med att markera sitt oberoende. En medarbetare till boken arbetade som researcher på P3. Hennes arbetsgivare hade känt till arbetet med boken i två och ett halvt år men eftersom den nu (visserligen rättmättigt vad jag kan förstå) börjat kallas ”snaskig” och ”skandalös” i media så sparkades researchern från SR.

Kritiken om att Rolf Fredriksson med sin fråga framställde Victoria som skyldig till arvssynd kan verka rimlig vid första påseende. Men som Kristian Ekenberg, kulturjournalist på Arbetarbladet, skriver så är det visserligen konstigt att människor ska göras ansvariga eller få äran för vad förfäder gjort men ”med kungahuset är det liksom hela grejen”.

Kanske var inte tillfället det bästa men att kritiker, som exempelvis riksdagsledamoten Maria Abrahamsson och Sveriges advokatsamfunds generalsekreterare Anne Ramberg, väljer ordet ”smaklöst” är avslöjande. För ställt mot förintelsens miljontals offer blir ju detta etikettsbrott en rätt futtig missgärning.

Fredrikssons fråga var ju dessutom mycket hovsam: ”Har kronprinsessan funderat över familjehistorien? Det finns ju släktingar längre tillbaka som var anhängare av nazisterna. Sen finns det Folke Bernadotte som med de vita bussarna räddade folk ur koncentrationslägren.” Och när Victoria valde ett undvikande svar nöjde han sig med det.

Självklart ska våra public service-medier varken delta i drev mot monarkin eller ägna sig åt kungafjäsk. Ändå trampar man i de bägge dikena gång på gång.

Skilda världar

Vi lever i samma land men i så skilda världar. Häromdagen blev det tydligt för mig hur segregerat Sverige blivit. Jag tänker inte nu på klass- eller kulturella skillnader utan på det avgrundsdjup som finns mellan oss som välkomnar invandring och mångkultur och de som bygger hela sin samhällssyn på att detta är ett grundläggande samhällsproblem.

För dryga veckan sedan startade jag en medieblogg. Min första artikel handlade om hur debattklimatet förändrats genom framväxten av de sociala medierna. Att det idag ofta inte finns något filter, ingen insändarredaktör eller programledare exempelvis, och att näthatet påverkar även etablerade kretsar. Ja, ibland t.o.m samverkar de senare med extremhögern.

VSB, Vilket Skulle Bevisas, som min gamla gymnasielektor till fysiklärare brukade skriva på svarta tavlan.

Jag exemplifierade mitt resonemang med hur en Twitterdiskussion, mellan en journalist och en nationalekonom, om invandringens kostnader ballat ur och en liten mobb med såväl etablerade opinionsbildare som högerextremister började häckla den förra. Flera tolkade detta som att jag tog ställning för journalisten i bråket så snart började även mitt Twitterflöde osa svavel. Svarade några men många avfärdade jag som så kallade internettroll.

Visst kan det vara lätt att vifta bort anonyma konton som stollar när de har alias av typen ”Svinbrottaren” och ”Gaphals” och huvudsakliga argumentationen går ut på att kalla en för pajas och ollon. Men i ett privat mailande med en Facebookvän som uppskattar nationalekonomens arbete så kommer vi in på guilt by association. Min Facebookvän menade att nationalekonomens högerextrema följare kan ses som lika suspekt som att jag associeras med journalisten. Tanken svindlade lite. Om nu min Facebookvän, en vettig och inte på något vis extrem människa vad jag har märkt, har denna bild så kanske det inte bara är svinbrottare och gaphalsar som delar den.

Så jag kollar in de som i Twitterdebaclet kanske nöjt sig med ett ”gilla” eller en så kallad retweet istället för att formulera spydigheter. Hos flera av dem fick jag faktiskt scrolla ett bra tag innan jag hittade något som helst stöd till extremhögerns hjärtefrågor. Särskilt nyfiken blir jag på en Stockholmskvinna vilken säger sig jobba som AD och som antagligen avfärdat mig själv som stolle eftersom hon blockat mig och jag därför tvingas använda ett annat Twitterkonto för att se hennes. Först efter en hel del poesi, historiska foton, och åsikter om semlor hittar jag ställningstaganden som tiggeriförbud och minskad invandring.

Jag menar inte att man ska acceptera skit i sina Twitter- och Facebookflöden. Inte heller förespråkar jag det motsatta. Långt innan SD kom in i riksdagen förespråkade jag att man ska ta debatten med dem och jag har också försvarat presstöd till högerextrema tidningar. Min poäng är bara en iakttagelse av enklaste slag: Att avgrunden mellan oss växer om vi fortsätter att leva i skilda världar.

Korrekt information och försvarbar etik

Uthängningar av brottsmisstänkta har blivit allt vanligare i medierna. Detta trots att svenska journalister själva faktiskt har en återhållsam inställning vad gäller namnpubliceringar.

Sedan 1988 hålls Nordiska Mediedager årligen i norska Bergen. I samband med evenemanget brukar det publiceras en större undersökning över folks medievanor och inställningar till nyhetsmedierna. För två år sedan lät de 1 860 skandinaviska journalister själva svara på en rad olik frågor, däribland några kring när det är rätt att gå ut med namn i bevakningen av rättsfall.

De svenska journalisterna är generellt sett mer restriktiva än sina norska och danska kollegor vad gäller namnpublicering innan fällande dom. Vid fall som rör ekonomisk brottslighet kunde 16 procent tänka sig att hänga ut den misstänkta. När det handlar om övergrepp mot barn ville bara hälften, åtta procent av journalisterna i vårt land, gå ut med namn innan dom.

Att medierna inte anonymiserar misstänkta i vissa rättegångar, som den den mot den svenska så kallade serieskytten Peter Mangs eller norska terroristen Anders Behring Breivik, är förstås helt i sin ordning. Det råder ett uppenbart allmänintresse att medierna i sådana fall och i största möjliga mån kan återge händelseutvecklingen utan begränsningar. Detta för att exempelvis motverka att felaktiga och för demokratin och medborgare skadliga konspirationsteorier florerar i samhället. Men vi har ju också vant oss vid att offentliga personer hängs ut i juridiska ärenden som helt saknar annat ”allmänintresse” än att den misstänkta är så kallat kändis och gjort nåt snaskigt, som exempelvis drogrelaterad kriminalitet.

Men glädjande nog är det faktiskt endast en minoritet svenska journalister, 44 procent, som inte vill vänta med att namnpublicera innan dom även när det kommer till offentligt kända personer. Så varför gör medierna idag ändå det i hög utsträckning?

Givetvis handlar det om att de kommersiella villkoren förändrats. De etablerade medierna måste ofta ta hänsyn till olika anonyma nätforum vilka snabbt lägger ut namn och bilder på brottsmisstänkta. Det är förstås problematiskt för de förra om den nyfikna allmänheten föredrar de senare framför de professionella journalistiska produkterna. Men vi riskerar vi ett race mot botten där olika hatiska nätaktörer sätter dagordningen. I det fortfarande relativt nya medielandskapet tror jag de etablerade medierna främst har sitt förtroendekapital i det motsatta, i genomtänkt information och likabehandling.

Nyhetsmediernas existensberättigande är och har alltid varit beroende av att de publicerar korrekt information i enlighet med en försvarbar etik. Och för att uthängningar ska vara försvarbara måste publiceringen leda till någon slags ökad kunskap om vårt samhälle. Mangs och Behring Breiviks bakgrunder ger exempelvis sådana kunskaper men inte kännedomen om kändisars eventuella partyknarkande.

Julserie: Råttan

Författaren Melker Garay utkom ifjol med Råttan och andra onda berättelser. En samling småkusliga tankeväckande kortnoveller med gemensam frågeställning: Vad är ondska? Jag återpublicerar fem av novellerna under helgerna. Tidigare delar i serien länkas här under. Här kommer den femte och sista berättelsen …

Skärmavbild 2013-12-25 kl. 12.35.03 

Råttan

En dag när råttan vaknade upptäckte han att han hade förvandlats till människa. Han satte sig upp och såg länge på sin nya kropp. Det måste vara en dröm, tänkte han. Men det var ingen dröm. Nej, någon dröm var det verkligen inte. 

Så ställde han sig upp och bestämde sig för att gå ut i staden. Och efter att ha levt en dag bland människorna kunde han konstatera att han var mycket intelligentare än de. Han tyckte rent av att människorna var tröga. Råttorna däremot, var allt annat än tröga; de var vakna och kvicktänkta. Han tänkte på dem. Förmodligen trodde de att han var död nu. Men död var han ju inte.

När skymningen kom gick han in i en park och satte sig på en bänk. Efter en stund fick han syn på några bruna råttor som stod och tittade nyfiket på honom. Först visste han inte riktigt vad han skulle göra, men så kom han att tänka på att han hade en brödbit i fickan. Försiktigt plockade han upp den och lade den på marken. Och det dröjde inte länge förrän råttorna kom fram och nosade på den. Men istället för att äta upp brödbiten fortsatte de att titta på honom. Då lutade han sig framåt och öppnade sin högra hand, för han ville så gärna att någon av råttorna skulle sätta sig på den. Och snart satt där också en råtta. Han lyfte handen långsamt och luktade på råttan. I det ögonblicket förstod han att råttorna som stod och tittade på honom var hans vänner. Och han såg att de älskade honom.

Han smekte varsamt råttan och satte sedan ner den på marken. Därefter reste han sig upp och lämnade parken. För han var inte längre en råtta. Han var människa nu. Men vad ska jag göra bland människorna? frågade han sig. De ville ju inget annat än att ta död på mitt eget råttfolk.

Plötsligt, utan att veta varför, började han tänka på Kristus. Var det inte så han hette? Och han slogs av en tanke. Tänk om det var han själv som var Kristus. En råttkristus? Han stannade till och såg upp mot himlen och förundrades över hur mörk den hade blivit. Men snart började han åter fundera över om han var råttornas Kristus. Då lyste helt oväntat ett starkt ljus över himlen. Han bländades och blundade. Hur länge han blundade kunde han längre fram inte komma ihåg, men när han slog upp ögonen var han åter en råtta. Och runt omkring honom trängdes tusentals råttor. För han hade återuppstått. Ja, han hade återuppstått från människorna.

Nu visste han att han var den riktige Kristus. Inte en som man spikar upp på ett kors, som man hade gjort med människornas falske Kristus. Nä, sa han för sig själv, en riktig Kristus korsfäster man inte. En riktig Kristus korsfäster. Ja, han skulle korsfästa alla människor som försökte utrota hans folk. Råttorna skrek av förtjusning när de hörde det. För de hade förstått att han var den utvalde. Och nog var han den utvalde alltid. För det hade Råttguden viskat i hans öra då han bländades av det starka ljuset. Ett ljus som hade brutit fram ur den svartaste natthimmel som någonsin rått över jorden.

Melker Garay är född i Chile år 1966 och kom till Sverige 1970. Han har en akademisk bakgrund och har bedrivit omfattande universitetsstudier inom humaniora och samhällsvetenskap.
Hans böcker kretsar kring existentiella och filosofiska frågor. Författarens debutroman ”Kyrkvaktmästarens hemliga
 anteckningar” har blivit översatta till andra språk och ett par av hans andra böcker har blivit inlästa av Torsten Wahlund. 
Melker Garay blev år 2009 invald i Sveriges Författarförbund och 2012 i Svenska PEN. Mer info: www.garay.se

Tidigare delar i julserien: Glasskärvan, Fågeln, Mamman, Korset